Svar remiss Samspel för hälsa (SOU 2018:80)

Det sammantagna intrycket av betänkandet är att man noterat en variation av ohälsotal över tid och geografiskt, definierat detta som ett problem och därefter startat ett omfattande utredningsarbete i syfte att minska variationen i sjukfrånvaron genom finansiell samordning mellan hälso- och sjukvård och sjukförsäkring.

Vi vet dock att mycket av dagens sjukfrånvaro inte har medicinska orsaker utan att den dominerande sjukskrivningsorsaken, den stressrelaterade ohälsan, betingas av obalans mellan krav och resurser på arbetet och hemma. Dagens problem av ohälsa/sjukfrånvaro hör därför inte hemma i sjukvården utan problemen bör lösas på arbetsplatsen, i hemmet etc. och med andra former av stöd.

Sammanfattning

• Sveriges arbetstagare behöver bättre stöd att lösa arbetsmiljöproblem inkluderande bristande resurser.
• Finansiell samordning mellan hälso- och sjukvården och sjukförsäkringen kommer troligtvis inte minska långa sjukfall utan tvärtom öka längden på sjukskrivning. Ju mer sjukvårdande insatser desto fler och längre sjukfall och medikaliserande av individers ohälsa
• Att arbeta med arbetsinriktade rehabiliteringsinsatser föreslås i stället för att uppfinna nya roller i ordinär sjukvård.
• Om arbetsrutiner och kommunikation främjas mellan allmänmedicin och arbetsmedicin/företagshälsovård skulle arbetsgivare tidigt involveras där enkla åtgärder ofta stoppar vård- och kostnadskrävande ohälsa.
• Sjukvårdens målsättning är att bota, lindra och trösta dvs inte återfå arbetsförmåga. Att återfå arbetsförmåga är ett annat uppdrag.
• Sjukfrånvaro, sjukskrivning och rehabilitering är ett specialistområde. De läkare som har särskild kompetens i detta är arbetsmedicinare/företagsläkare.
• För att återfå arbetsförmåga är dialog med arbetsplatsen en avgörande del i behandlingen. Företagsläkare/arbetsmedicinare är de enda läkare som har specialistkompetens i detta.
• Arbetsförmågeutredning bör inkludera en handlingsplan med tydlig målsättning utformad i dialog med arbetsgivaren. Utredningen kan initieras av vårdcentral eller arbetsgivare.
• Utredningen kan genomföras tillsammans med annan profession som har kompetens inom försäkringsmedicin och arbetsrätt, men läkare är den enda professionen som kan bedöma och uttala om det föreligger medicinska skäl för arbetsoförmåga eller ej.
• Bristande stöd och autonomi är en kraftigt underskattad riskfaktor för översjukskrivning. Det vore mycket olyckligt om man inför en ny funktion/ny yrkesroll som fråntar
• läkaren kontroll över sjukskrivnings- och rehabprocessen. Andra exempel på sådana försök har inte lyckats. En koordineringsfunktion kan vara till nytta, förutsatt att läkaren äger processen och avgör vem som ska sköta vilka delar.
• Förstärk allmänläkarens autonomi, kompetens och utveckla de stödfunktioner de anser sig behöva.
• Att handläggare på FK träffar den försäkrade samt har försäkringsmedicinsk utbildning gynnar samverkan och rehabiliteringen går bättre.
• Mer forskning behövs om samband mellan olika styrsätt, arbetsmiljö och ohälsa (t.ex. NPM)