De senaste dagarna har SYLF:s rapport ”I väntan på AT – En samhällsekonomisk studie” uppmärksammats i både dagens medicin och DN.
I rapporten kan man bland annat läsa att omkring en tredjedel av de yngre läkarna funderar på att välja bort vården som sin framtida arbetsplats. Skälen är inte främst för att man lockas av något annat mer utan snarare att man vill bort från en ohållbar situation. Omkring 50 % av underläkarna uppgav att de inte hade någon handledare innan AT och 25 % att de arbetat som primärjour med patientansvar på akutmottagningen utan legitimerad kollega.
Barbro Hedvall uppmärksammar rapporten i sin ledare i DN. Hon skriver bland annat att ”det verkar vara själva mötet med verkligheten som får nyblivna läkare att rygga tillbaka” och väljer därefter att vinkla debatten mot omotiverade, oseriösa studenter som inte är beredda på den verklighet som väntar i yrkeslivet, snarare än de ohållbara arbetsvillkor som föreligger på många håll i landet.
Men det handlar inte om att underläkarna som svarat på enkäten inte brinner för det yrke de valt. Det handlar inte om brist på motivation, någon form av oseriöshet eller att man förväntar sig att man bara ska glida runt på sjukhuset i en rock och lyssna lite med stetoskopet. Det handlar om en ohållbar arbetsplatssituation, som inte ser ut att förbättras, utan snarare försämras de kommande åren. Det handlar om en vilja att inte bli utbränd och det handlar om en vilja att kunna ge bästa möjliga vård till alla patienter man möter på ett patientsäkert sätt. En känsla av otillräcklighet.
Underläkare tvingas i många fall gå ensamma nattjourer, ta egna larm på akuten och andra typer av ansvar som egentligen inte åligger en underläkare utan legitimation, att ensam handlägga. Detta i kombination med den kraftiga platsbristen på våra sjukhus gör situationen ohållbar och framför allt patientosäker. Allt detta i väntan på AT.
När en yrkeskår slår ut och visar sitt missnöje över en bristande arbetssituation med långa dagar, kraftig personalbrist, ingen tid för vare sig lunch eller paus för att gå på toa, och på detta en lön som inte följer märket, utan år efter år resulterar i en reallönesänkning, är det inte konstigt att många börjar tröttna. Att förringa en yrkeskårs problem på ett sådant sätt är väldigt förvånande.
Vi i SLF Student Lund tycker det är beklagligt att Barbro anser att kärnan i problemet är ett bristande intresse för sitt yrke eller omotiverade studenter snarare än den ohållbara arbetsplatssituationen som finns på många avdelningar.
SLF Student Lund
Natalie Andersson – Ordförande
Martin Macek – Kassör
Alva Risberg – Ledamot
Nils Fregne – Ledamot
Roy Pekny – Ledamot
Hampus Lindvall – Förbundsstyrelseledamot