Anställningar innan läkarlegitimation

Den här typen av tjänster kan ses som ett resultat av bristen på sjuksköterskor. De förekommer framförallt i slutenvård och under sommarmånaderna när det är svårt att rekrytera sjuksköterskor för att täcka under semesterperioden. Det rör sig alltså om att istället för att erbjudas ”vanliga” underläkarvikariat så anställs underläkare för att helt eller delvis utföra uppgifter som normalt sett utförs av sjuksköterskor, exempelvis omvårdnad i olika former.

Den här typen av tjänster är förknippade med en rad problem. De hindrar juniora och blivande läkare att få viktig klinisk erfarenhet av att utöva läkaryrket, de skapar otydlighet både för personal och patienter, det saknas lagar och regleringar och det kan orsaka problem med schemaläggning. Den här sortens tjänster kan också innebära risker för patientsäkerheten, eftersom det är oklart om omvårdnadsunderläkare är just läkare, med det ansvar som följer av läkarrollen, eller inte.

Vikarierande underläkare och särskilt förordnande – vad gäller?

Från det att man som läkarstudent har avklarat termin 10 på läkarprogrammet och fram till legitimation, ska man erbjudas tjänst som vikarierande underläkare med särskilt förordnande. (Fram till 31 januari 2026 räcker det med 9 avslutade terminer, enligt övergångsbestämmelserna.) Som vikarierande underläkare med särskilt förordnande ska man utföra läkares arbetsuppgifter under handledning och instruktion.

Läkarförbundet tycker

Vi tycker inte att arbetsgivare ska utlysta eller anställa blivande läkare med arbetsuppgifter som annars helt eller delvis utförs av sjuksköterskor.

Anledningarna till detta är flera:

1. Blivande läkare behöver få erfarenhet av att utöva läkaryrket. Detta är extra viktigt för studenter på det nya läkarprogrammet, som blir legitimerade direkt efter examen. Underläkare med omvårdnadsinriktning får inte utföra klassiska underläkaruppgifter och träna sin kliniska kompetens i samma utsträckning.
2. Vägen till specialistbevis behöver bli kortare, inte längre. Att arbeta med omvårdnad ger inte den kliniska erfarenhet som krävs för att meritera sig och ta nästa steg i den fortsatta kliniska karriären som läkare. Detta kan få till följd att vägen från examen till specialistbevis försenas, vilket är olyckligt då det råder brist på specialistläkare.
3. Lagens krav på handledning uppfylls inte utan läkare som handledare. Vårdgivaren ansvarar för att personer som anställs som läkare med särskilt förordnande ska ha tillgång till en handledare som är legitimerad läkare. Om en person anställs som underläkare, men arbetar med sjuksköterskeuppgifter och har sjuksköterskor som handledare, uppfylls inte detta lagkrav.
4. Läkare kan inte schemaläggas som andra yrkesgrupper. Läkare kan med inte schemaläggas på samma sätt som andra yrkesgrupper i vården, exempelvis sjuksköterskor, utan att det räknas som jour.
5. Patientsäkerheten hotas när det är oklart vilka regler som gäller. Föreskriften om särskilt förordnande reglerar under vilka omständigheter som en person kan förordnas att utöva läkaryrket. Eftersom det är oklart om omvårdnadsunderläkare utövar läkaryrket eller inte, är det också oklart vilka lagar och regler som gäller. Det är ett problem för patientsäkerheten.

Förutom de ovan nämnda argumenten finns även fler anledningar till att den här typen av tjänster inte bör tillsättas. Det är exempelvis värt att nämna att många arbetsuppgifter inom vården kan delegeras. Det finns i regel ingen anledning att införa en särskild sorts tjänst som omvårdnadsunderläkare för att vissa arbetsuppgifter som normalt sett utförs av en viss yrkesgrupp, exempelvis sjuksköterskor, ska kunna utföras av andra yrkesgrupper.

Självklart är det viktigt och värdefullt att blivande läkare får erfarenhet av olika typer av arbetsuppgifter i vården, exempelvis som vårdbiträde eller läkarassistent. Men från det att man får arbeta som underläkare med särskilt förordnande så behöver man få arbeta som just läkare, för att utvecklas i läkarrollen och erhålla tillräcklig klinisk erfarenhet.