"Jag har alltid velat bli läkare"

Christina Sjöberg är en av de i Västra Götalands läkarförening som har längst facklig erfarenhet. Hon kan det mesta om sådant som rör läkaryrkets arbetsvillkor och förutsättningar och har under åren deltagit i otaliga förhandlingar. I dag sitter hon i VGLF:s styrelse liksom i styrelsen för sektion SU. Hon är dessutom ordförande för SACO-VG och huvudskyddsombud för läkarna på Sahlgrenska universitetssjukhuset och i Västra Götalandsregionen. När hon inte utövar sin roll som förtroendevald är Christina överläkare i geriatrik och arbetar på Osteoporosmottagningen på SU Mölndal samt är ordförande för regionens terapigrupp för äldre och läkemedel. 2013 disputerade hon med en avhandling om äldre och läkemedel.

Varför valde du att bli läkare?

• Jag har alltid velat bli läkare. Sjukhusmiljön tilltalar mig och det känns bra att kunna hjälpa andra och göra något viktigt. Det är också fantastiskt att kunna kombinera humaniora och naturvetenskap. Jag läste i Göteborg och tog min examen 1988. Efter det vikarierade jag på Kvinnokliniken i Borås och var övertygad om att jag skulle bli gynekolog. Men familjelivet ändrade planerna. Efter AT i Alingsås hade jag hunnit få tre barn och började tänka om. Min man är narkosläkare och att vara två läkare med jourtunga specialiteter när man har små barn funkar inte så bra. Jag blev tipsad om att Geriatriken på Mölndal var trevlig, började där och blev fast.

Vad är det som är så speciellt med geriatrik?

• Geriatriken ser hela människan. Man arbetar i team runt patienten med andra yrkesgrupper och specialiteter och hjälper patienterna på alla sätt som behövs.

Christina påpekar att för att bli en bra läkare måste man vara intresserad av den mänskliga kontakten i lika hög utsträckning som det kunskapsmässiga och vilja arbeta med båda saker. Dessutom är bra kolleger a och o. Det som i slutänden avgör specialitetsvalet är inte sällan hur bra man trivs på en arbetsplats. Och om man inte har bra kolleger gör man sällan heller ett bra jobb, menar hon.

Är det viktigt med förebilder?

• Eftersom läkaryrket är ett lärlingsyrke är det så. Man lär sig mycket av äldre kolleger och vi har alla bra, men även ibland dåliga, sådana som formar oss. Jag känner stort ansvar för yngre kolleger, inte minst eftersom jag är engagerad i undervisning och föreläser under två av läkarprogrammets terminer. Många känner ju sig gröna i början och då är det viktigt att kunna luta sig mot de mer erfarna läkarna. Man skulle kunna säga att de flesta läkare undervisar hela tiden. Redan som vik UL får man ofta ta hand om läkarstudenter. Hos oss på geriatriken har vi också ett stort undervisningsansvar eftersom vi håller i konsultationskursen där studenterna lär sig att undersöka och prata med patienter. Det är en viktig uppgift i formandet av morgondagens läkare.

Vad är det roligaste med ditt jobb?

• Det roligaste är patientkontakterna, att ge människor vård och stöd och bidra till en god vård.

Vad är svårast?

• När man inte vet om man gör rätt. När man inte känner att det går att göra ett bra jobb för patienten. Då pratar man med kolleger och söker stöd och kontaktar någon som kan mer om den specifika sjukdom eller symptom som patienten har.

 

Med tanke på hur mycket Christina Sjöberg älskar mötet med patienterna kan det kanske te sig märkligt att hon tagit på sig ett så stort fackligt engagemang som hon har gjort. Men det är det inte. Även i arbetet som ombud för läkarkåren i regionen och på SU, är det människorna som står i centrum för Christina.

Hon berättar att hon alltid varit intresserad av samspelet mellan organisation och människa. Om hur det alltid varit tydligt att det gärna blir de stora starka blir hörda medan de som inte har samma förmåga tystas ned. Läkare är av tradition ett yrke med tuffa arbetsvillkor och det är vanligt att mycket ansvar läggs på den enskilda individen vilket inte är rättvist. Det går inte att hinna med allt.

• Jag blev facklig precis efter att jag var färdig som specialist. Det behövdes ett nytt klinikombud på vår klinik och jag hade varit intresserad länge. Sedan har min roll växt. Är man väl engagerad är det lätt att haka på mera när det ges möjlighet. För mig har Klinikombudsdagarna har varit väldigt viktiga. Det vet jag att de är och har varit för många förtroendevalda läkare. De bygger gemenskap, stöd och kunskap och ger verktyg för att påverka och utveckla den verksamhet man arbetar vid.

Med tiden blev Christina Sjöberg områdesombud och satt i områdessamverkansgruppen. Hon byggde ett stort kontaktnät och när SU bildades och stora omorganisationer, bland annat för ortopedin, skulle sjösättas 2006 var Christina med och arbetade för att det skulle bli så bra som möjligt för hela personalen, men med särskilt fokus på läkarnas situation. Under 2008 och 2009 jobbade hon halvtid fackligt med omorganisation och arbetsmiljöfrågor och kom och med i Läkarförbundets nationella arbetsmiljögrupp.

• Sedan kände jag att jag behövde en paus så jag klev av mina lokalfackliga uppdrag under ett år, samtidigt som jag påbörjade min forskning.

Det dröjde dock inte länge förrän Christina Sjöberg återigen växlade upp sitt engagemang.  När GLF, Göteborgs läkarförening, lämnade samverkansavtalet på SU skulle man MBL-förhandla och då var hon redo att hoppa in och hjälpa till. Sedan ungefär 10 år tillbaka har Christina suttit i först GLF:s och nu VGLF:s styrelse. Innan den regiongemensamma föreningen bildades 2019 var hon också ordförande för samarbetsorganisationen Läkarföreningar i Väst.

Vilka är de viktigaste fackliga frågorna?

• Arbetsmiljön och arbetsvillkoren. Att vi har vettiga arbetstider och möjlighet till återhämtning. Att man har rimliga krav. Det har successivt blivit bättre men finns mycket kvar att göra. Till exempel för att läkare skall ha en rimlig jourbörda och få den kompetensutveckling man behöver. Just nu arbetar regionen också med den så kallade omställningen av vården som innebär mer nära vård, en koncentration av vården och mycket digitalisering. Där är det viktigt att vi är med och påverkar och driver på utvecklingen i en riktning som är bra för både patienterna och oss som arbetar i vården. Politikerna vill till exempel gärna koncentrera vården men vi vill gärna se att patienten kan få sin hela vård på ett sammanhållet sätt. Man har också pratat om att primärvårdens andel av vården måste öka, men det händer inte riktigt eftersom fokus huvudsakligen ligger på väntetider på sjukhus. Då finns det inte mer pengar till primärvården. Men primärvården måste stärkas och få en större roll och mer resurser.

 

Christina Sjöberg berättar att hon har en kluven relation till Västra Götalandsregionen. Storleken gör att många beslut hamnar långt ifrån verksamheterna och de ansvariga har lätt att bolla över ansvaret till någon annan. Samtidigt ger storleken styrka. Ett exempel är Institutet för stressmedicin, som stöttar arbetsmiljöområdet med bra forskning och projekt.

Ett problem för regionen är att den sedan många år haft landets lägsta läkarlöner. Detta har VGLF kämpat mot under lång tid och har i år lyckats sätta detta på politikernas karta vilket förhoppningsvis kommer att bära frukt.

Varför ska man som läkare vara med i facket?

• För att vi jobbar tillsammans för att ge vår yrkeskår så bra förutsättningar och så god arbetsmiljö som möjligt. Om det skulle vara så att man hamnar i någon typ av svårighet finns också facket där med råd och stöd, det är som en försäkring. Vi håller koll på att du får rätt lön. Det finns dessutom statistik som visar att de som är med i Läkarförbundet har en högre lönenivå. Det är med gemensamma krafter vi uppnår bättre villkor. Till exempel är våra avtal som ger oss upp till 32 semesterdagar, de jourersättningar vi har och bättre ersättning vid föräldraledighet och sjukskrivning resultatet av fackligt arbete. Om man tycker att det är värt något så är det självklart att vara med.

 

Slutligen, vad skulle du säga till den kollega som funderar på att engagera sig fackligt?

• Kom! Du är varmt välkommen med den tid och förmåga du har. Vi ger dig stöttning, gemenskap och utbildning. Det finns hur mycket som helst att göra och som fackförbund kan vi inte göra mer än vad vi som ombud har tid med. Ju fler vi är desto större möjligheter att förändra och förbättra läkarnas villkor!