Effektivt resursutnyttjande vid transporter av frihetsberövade

Sveriges läkarförbund har fått rubricerad lagrådsremiss på remiss från SACO och vill framföra följande synpunkter.

Sammanfattning

Sveriges läkarförbund ställer sig bakom den föreslagna remissen på lagändringar, vilket förtydligar polismyndighetens ansvar att bistå vid handräckningar eller transporter om det är lämpligt till omständigheterna i det enskilda fallet. På så vis kan stöd till handräckning i särskilda fall även fortsatt möjliggöras samtidigt som det sker en renodling av polismyndighetens verksamhet.

Motiv till ställningstagandet

De patientkategorier som avses i denna skrivelse är patienter som vårdas med stöd av tvångsvårdslagstiftningarna LPT (Lagen om Psykiatrisk Tvångsvård) och LRV (Lagen om Rättspsykiatrisk Vård) och därigenom är frihetsberövade. Dessa patienter kan behöva transporteras i flera olika situationer, transporter som är mer eller mindre akuta till sin karaktär. Patienterna kan lida av olika psykiatriska tillstånd med risk för att skada sig själva eller andra eller med risk för att avvika. I dylika fall behöver sjukvården hjälp med att utföra transporten, eftersom befintlig lagstiftning inte medger några tvångsåtgärder utanför sjukvårdsinrättningarna.

Sveriges läkarförbund har uppmärksammat ett antal problem sedan Kriminalvården övertog ansvaret för transporter av frihetsberövade år 2017.

1. Patienter som inkommit till en akutmottagning för bedömning, där vårdintyg utfärdats och beslut om kvarhållning fattats, och som av vårdtekniska skäl ska överföras till annan sjukvårdsinrättning har blivit kvar på akutmottagningen en betydligt längre tid än tidigare, då kriminalvården inte utför transporter utanför kontorstid och saknar utryckningsmöjlighet. Detta har inneburit dels att patienter blivit kvar på akutmottagningarna dels att patienternas möjlighet att få tillgång till vård på mottagande avdelning har fördröjts.
2. Kriminalvården har behövt ha en högre lägstanivå av beredskap för våld eller dylikt vid transporter av psykiskt sjuka personer än polisen, eftersom de saknar polismans befogenhet. På grund av detta har man fått fatta beslut om säkerhetsåtgärder redan före transport och som en följd av detta har flera patienter transporterats med hand-/fotfängsel än vad som sannolikt hade varit nödvändigt om transporten utförts av polis.
3. Att som psykiskt sjuk person bli transporterad av Kriminalvården riskerar att medföra en stigmatisering av psykiskt sjuka, något som samhället har försökt att motarbeta under många decennier. Polismyndigheten har erfarenhet av att samarbeta väl kring destigmatisering, bland annat genom att de poliser som utfört transporterna har varit civilklädda och omhändertagandet har präglats av respekt och lyhördhet för individens behov.
4. Kriminalvårdens personal kan sakna utbildning och erfarenhet av arbete med psykiskt sjuka personer, och som en följd därav har brister i bemötandet av psykisk sjuka frihetsberövade personer uppmärksammats något som bland annat omnämns i protokoll från Opcat-inspektionen (dnr 5990-2018).

Sammanfattningsvis anser Läkarförbundet att ett transportförfarande av psykiskt sjuka individer med hjälp av Kriminalvården i vissa avseenden har inneburit ett försämrat omhändertagande av dessa patienter. Att Polismyndigheten föreslås ta över och utföra transporter från Kriminalvården av personer som vårdas enligt tvångsvårdslagstiftning om det är lämpligt med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet ser vi som en förbättring. Detta gäller inte minst personer med ett potentiellt riskbeteende för självskada eller annat utagerande beteende, där en beredskap för att kunna ta till tvingande åtgärder behöver finnas men där det är att överdriva att besluta om fängsel eller liknande i förväg.

Heidi Stensmyren
Ordföranden
Sveriges läkarförbund

Eva Stina Lönngren
Utredare, avdelningen för politik och profession
Sveriges läkarförbund