En brottsbekämpande verksamhet hos Försäkringskassan Diarienummer: S2026/00444

Remissavi

Läkarförbundet har fått rubricerat betänkande på remiss och vill framföra följande synpunkter.

Sammanfattning

Läkarförbundet ser mycket allvarligt på välfärdsbrott och bidragsbrott och anser att arbetet för att motverka den här typen av brott måste stärkas. Läkarförbundet ser dock risker med att ge Försäkringskassan brottsbekämpande befogenheter och avstyrker därför förslaget om att införa en brottsbekämpande verksamhet hos Försäkringskassan, på det sätt som utredningen föreslår. Läkarförbundet välkomnar samverkan och informationsutbyte myndigheter emellan, i syfte att motverka bidragsbrott.

Läkarförbundet lämnar övergripande kommentarer om utredningens förslag som helhet. Därutöver kommenteras det faktum att läkare ofta har mycket dåliga förutsättningar för att skriva läkarintyg, samt behovet av att värna relationen mellan behandlande läkare och patient.

Läkarförbundets övergripande synpunkter

Läkarförbundet ser mycket allvarligt på välfärdsbrott och bidragsbrott och anser att arbetet för att motverka den här typen av brott måste stärkas. Att välfärdsbrott idag inte upptäcks, utreds och klaras upp i tillräcklig utsträckning ser vi dock främst som ett tecken på att polisen inte prioriterat den här typen av brottslighet. Läkarförbundet kan inte se att det vore en bättre lösning att bygga upp en helt ny brottsbekämpande verksamhet hos Försäkringskassan.

Läkarförbundet anser att det finns en poäng med att myndigheters respektive uppdrag är tydliga för medborgarna. Försäkringskassan bör främst ägna sig åt sitt huvudsakliga uppdrag – att utreda och besluta om förmåner från socialförsäkringen, samt betala ut ersättning – medan brottsbekämpning fortsatt bör vara de rättsvårdande myndigheternas ansvar. Om Försäkringskassan ges brottsbekämpande befogenheter såsom att utöva tvångsmedel och liknande, kan det riskera leda till minskat förtroende för myndigheten. Många har redan idag ett svagt förtroende för Försäkringskassan, och om myndigheten dessutom kommer att förknippas med verksamhet av polisiär natur kan det riskera leda till att personer låter bli att ansöka om förmåner som de har rätt till.

Ansvaret för att utreda brott bör ligga på rättsvårdande myndigheter och inte på Försäkringskassan. Ifall Försäkringskassan ges brottsbekämpande uppgifter skulle det, som utredningen påpekar, leda till fragmentering av brottsbekämpningen, vilket skulle kunna försvåra överblicken över det brottsbekämpande arbetet.

Försäkringskassan har dock en mycket viktig roll i att förebygga och motverka bidragsbrott. Läkarförbundet ser mycket positivt på att Försäkringskassan utvecklar sin samverkan och sitt informationsutbyte med brottsbekämpande och andra myndigheter, i syfte att motverka bidragsbrott. Läkarförbundet vill också gärna se att Försäkringskassan fortsätter att stärka sina egna rutiner och processer för att motverka felaktiga utbetalningar och bidragsbrott.

Osant intygande och urkundsförfalskning är exempel på två av de brott som föreslås ingå i Försäkringskassans nya brottsbekämpande verksamhet. Utredningens förslag innebär även en möjlighet för Försäkringskassan att arbeta mot brottslighet som begås av någon annan än den försäkrade. Ett exempel som utredningen nämner är när läkare utfärdar oriktiga intyg om exempelvis arbetsförmåga.

Urkundsförfalskning och utfärdande av osanna intyg är naturligtvis aldrig acceptabelt och arbetet för att motverka dessa brott måste stärkas. Försäkringskassan har redan idag en skyldighet att anmäla misstänkta brott mot myndigheten, såsom osant intygande. Det arbete som Försäkringskassan på senare tid gjort kopplat till osant intygande har dock hittills inte bedrivits på ett tillfredsställande sätt, är Läkarförbundets bild. Bland annat hade vi gärna sett mer samverkan med sjukvården i arbetet med att motverka osant intygande.

Intygsskrivande utgör idag i många fall ett arbetsmiljöproblem för läkare. Läkaren har ett omfattande försäkringsmedicinskt ansvar, samtidigt som det ofta saknas tillräckliga förutsättningar för arbetet. Läkare har ofta ytterst begränsat med tid för att utfärda intygen, samtidigt som kraven på hur intygen ska utformas och regelverket som man har att förhålla sig till är omfattande. Att utfärda intyg upplevs av många i läkarkåren som en stor administrativ börda: läkares tid räcker helt enkelt ofta inte till för att hinna utfärda intyg på rätt sätt, i enlighet med gällande regelverk och kunskapsstöd. Detta är naturligtvis mycket otillfredsställande. Dessutom saknar vårdgivarna ofta rutiner för intygsskrivning, och såväl läkare som verksamhetschefer och beslutsfattare inom vården har ofta bristande kunskaper om regelverket. Vårdgivarna behöver ta sitt ansvar och säkerställa att läkare får de förutsättningar som krävs för att fullt ut kunna följa gällande regler om intygsutfärdande.

Brister i intygen beror många gånger på just tidsbrist och att det saknas rutiner och tillräckliga resurser i sjukvården, för att säkerställa att regelverket kring intyg och kraven på dessa efterlevs. Läkarförbundet vill understryka att det är enormt stor skillnad mellan brister i intyg som grundar sig i otydliga rutiner, handläggningsproblem, brist på resurser eller bristande utbildning, och på medvetet osant intygande i syfte att med uppsåt medverka till bidragsbrott. Läkarförbundet vill åter understryka att det finns ett mycket stort behov av att läkare ges de nödvändiga förutsättningarna som krävs för fullgott intygsutfärdande. I brottsbekämpningen kopplad till osant intygande är det av största vikt att ha god insikt i hur läkares förutsättningar att skriva intyg ser ut idag, så att de brottsbekämpande insatserna får rätt fokus.

Läkarförbundet vill också understryka att bedömningar av arbetsförmåga är just bedömningar, med olika mått av osäkerhet. Bedömning av arbetsförmåga är således ingen exakt vetenskap. Det finns en viss oro i läkarkåren för att ifall en arbetsförmågebedömning i efterhand visar sig ha varit felaktig så kan det i en brottsutredning tas till intäkt för att läkaren uppsåtligen utfärdat ett felaktigt intyg.

Läkare har patientens bästa som sitt främsta mål, och det är angeläget att relationen mellan läkare och patient värnas. En god patient-läkarrelation är en förutsättning för att fullgod vård ska kunna ges. Om Försäkringskassan blir en brottsbekämpande myndighet riskerar det att äventyra relationen mellan läkare och patient. Det riskerar leda till en uppfattning om att läkaren företräder myndigheterna och samhället, snarare än patienten. Läkarförbundet anser att oberoende försäkringsmedicinsk läkarexpertis bör användas i den brottsbekämpande verksamheten.

Med vänlig hälsning