I Visby har vi ringbrynje­tång på akutrummet

Hur hamnade du i Visby? 

– Jag pluggade i Uppsala där vi var ett gäng i klassen som åkte hit på sommarvik. Det var en jättefin sommar och jag och några till stannade kvar efter examen. När det blev dags att söka AT skickade jag iväg ansökan till nio olika orter och fick intervju på två, i Visby och Mora. Storasyrran är också läkare och hon gjorde AT i Mora, så där var jag lite av en ”nepo baby”. Jag valde Visby för att jag ville gå min egen väg, men också för att det bockade i mina preferenser. Jag ville göra AT på en mindre ort med mer ansvar och skarpare inlärningskurva. 

Visby har en väldigt tillåtande miljö för nyexamin­erade

Peter von Scheele, fd AT-läkare Visby lasarett

Hur fungerade introduktionen?  

– Kanon! Visby har en väldigt tillåtande miljö för nyexa­minerade. Jag oroade mig över att kastas ut för fort utan stödhjul eller flytväst, men det fungerade fint. Efter en veckas introduktion med föreläsningar och seminarier kom första dagen på medicinblocket där jag på morgonmötet fick primärjourtelefonen i handen. Självklart ringer den efter första klunken kaffe och det är en rödtriagerad rytmrubbning på akuten, där jag känner mig ungefär som patienten måste ha gjort. Men min mellanjour sa "Kom så går vi tillsammans". Och så fortsatte det. Det fanns alltid en senior kollega närvarande och tillgänglig för frågor, ofta en ST-läkare som var lite närmare en själv i åldern. Det är ju lite lättare då tycker jag, lite mer tillåtande att få vara en åsna emellanåt. 

Ordnades det välkomstmiddagar eller liknande? 

– Inget från sjukhusets sida, men det fanns några eld­själar som styrde upp saker ändå: fotboll, bandy,
AW, basket och pubquiz. Man är tre AT-läkare som börjar samtidigt och fyra starter per år, och så några BT, så vi var runt trettio personer totalt. 

Vad kan du säga om kollegialt stöd?  

– En klok överläkare, Kristina, sa tidigt till mig "Du är inte här för att producera vård Peter, du ska först lära dig hantverket". Hon fortsatte: "Teoretisk kunskap hos en underläkare är inte ens på min topp tio. Nummer ett är trevligt bemötande mot såväl patienter som kollegor. Nummer två är att du är arbetsför och villig att ta dig an nya utmaningar. Nummer tre är ödmjukhet för att man kan ha fel och låg tröskel för att fråga." Det är ord som betyder mycket när man är ny och osäker på om man räcker till. Man fick verkligen uppmuntran, uppskattning och utrym­me att utvecklas, att tillsammans med en senior på akutrummet tidigt ta sig an strokelarm, sepsislarm och STEMI:s. 

Vad fanns det för schemalagd utbildning och reflektion? 

– En onsdag i månaden sågs alla AT– och BT-läkare på förmiddagen för att diskutera arbetsplatsförhållanden. Ett trevligt koncept där ordet var fritt, sedan är förändring och förbättring, precis som i alla större organisationer, en långsam process. Min känsla var ändå att vi utbildningsläkare fick komma till tals, vilket ju återspeglas i årets AT-ranking. Eftermiddagarna fortsatte sedan med föreläsningar på olika teman. 

Hur var handledningen upplagd? Hade du en namn­given AT-handledare eller var det blockspecifika?

– Både och. Dels får varje AT-grupp två handledare som man träffar en timme varje månad. Sedan får man en personlig handledare på varje block där det är lite individuellt hur ofta man ses och vilken typ av feedback man får. Min övervägande upplevelse var positiv och att det alltid var välkommet med frågor, även hos kollegor som inte var din mentor. 

Har du funderat på något som kan förbättras? 

– Vissa bitar var utmanande. På kirurgblocket var man ensam primärjour på natten med en bakjour som hade en inställelsetid på femton minuter. Det kunde kännas läskigt och var lite av ett eldprov. Å andra sidan var ju en AT-tjänstgöring med mer ansvar precis vad jag sökte, så det är såklart en trade-off. Sedan upplevde jag att klimatet hos de opererande specialiteterna stundtals kunde vara lite tuffare. Inte alls otrevligt på något sätt, helt enkelt rakare kommunikation och mindre krimskrams, vilket säkert inte är unikt för Visby. Toppen för många, men där jag som är lite ängsligt och försiktigt lagd emellanåt hade lite svårt att navigera. 

Visby är en ovanlig ort på många sätt – hur påverkade det din AT? 

– Visby Lasarett är ett litet sjukhus med upptagningsområde på runt 60 000 åretruntboende. Detta mångdubblas på sommaren med drygt en miljon besökare mellan juni och augusti. Och därtill en ö, vilket också gör att man måste ha beredskap för myck­et som ett vanligt sjukhus av samma storlek kanske inte skulle ha haft, som förlossning och trom­bolys. Vi får lösa mycket med vad vi har till hands, vilket blir ett synsätt som genomsyrar AT. Under medeltidsveckan finns en ringbrynjetång på akutrummet, redo för eventuella larm.

Jag ville göra AT på en mindre ort med mer ansvar och en skarpare inlärningskurva

Peter von Scheele, fd AT-läkare Visby lasarett

I oktober varje år hålls GGN, världens största enduro-tävling och ortopedakuten bemannas med ett mindre kompani. Sedan tillkommer otaliga kryssningsfartyg med sjuka internationella pati­enter som pratar ett annat språk, har andra läke­medels­namn, annorlunda referensvärden i labb och utan läsbara journaler, vilket minst sagt blir en utmaning. Sammantaget en otroligt stimulerande miljö att tillbringa sina första arbetsverksamma år i. 

Har du något råd till de som ska söka eller påbörja sin AT? 

– AT som koncept är helt otroligt, att få gå igenom hela läkarprogrammet igen, fast i praktisk form och att samtidigt få betalt. Mitt råd är att våga söka sig någon annanstans än hemorten, våga titta bortom storstäderna. Det är en begränsad tid och man får möjlighet att se något annat, en chans som kan användas nästan som ett utbytesår. Till sist – kom ihåg kloka överläkare Kristinas ord. Ha ett trevligt bemötande mot såväl patienter som kollegor. Var arbetsför och villig att ta dig an nya utmaningar, och var ödmjuk för att du kan ha fel med låg tröskel till att fråga. Då är du redan på väldigt god väg till att bli en duktig och uppskattad blivande kollega.