– En kultur som innebär att medarbetare inte vågar uppmärksamma brister innebär en allvarlig risk inom hälso- och sjukvården, säger Hanna Kataoka, ordförande för Läkarförbundet.
Vad är tystnadskultur?
Tystnadskultur innebär att människor upplever att de riskerar att bli straffade eller avvisade om de på något sätt bryter mot gruppens normer. Tystnadskulturer kan även uppstå när medarbetarna inte känner att de blir lyssnade på. Det kan leda till att allvarliga brister inte synliggörs och åtgärdas.
Endast en av tio AT-läkare vågar framföra kritik fullt ut
En ny rapport från Läkarförbundet, som bygger på svar från över 16 000 medlemmar visar att rädslan för att framföra kritik är utbredd. Endast tre av tio läkare svarar att de fullt ut vågar framföra kritik till ledningen. Läkare tidigt i karriären är de som känner sig minst bekväma i att framföra kritik. Bland AT-läkare uppger endast drygt en av tio att de känner sig helt trygga i att framföra kritik. ST-läkare upplever att klimatet är något mer tillåtande, men bara två av 10 ST-läkare känner sig helt fria att framföra kritik.
Drabbar patienterna
En utbredd tystnadskultur inom sjukvården drabbar i slutänden patienterna. Bland de läkare som vågar framföra kritik till ledningen känner sig 52 procent helt trygga i att rekommendera en sjuk anhörig att söka vård på sin arbetsplats. Motsvarande andel bland dem som inte vågar framföra kritik är 10 procent.
– Tystnadskultur är en arbetsmiljöfråga som behöver tas på större allvar än idag. Ett stort ansvar vilar på chefer på alla nivåer, men framför allt måste den högsta politiska ledningen göra upp med det klimat som gör att anställda inte vågar peka på fel och brister, säger Hanna Kataoka.
Arbetsgivare måste jobba för trygga arbetsplatser
Det huvudsakliga ansvaret för att säkerställa att medarbetarna vågar framföra kritik, och för att ta bort strukturella hinder för en öppen och tillåtande kultur, ligger på arbetsgivaren.
För att motverka tystnadskultur krävs att arbetsplatsen präglas av trygghet, transparens och tydliga strukturer. Trygga anställningsformer är grundläggande, eftersom osäkra villkor gör att medarbetare drar sig för att uttrycka kritik. När tillsvidareanställningar är norm minskar beroendeställningen och fler vågar säga ifrån.
Lika viktigt är öppna och rättvisa processer, till exempel genom strukturerad och transparent rekrytering. Det skapar förtroende för att beslut inte fattas godtyckligt och bidrar till en kultur där det är legitimt att ställa frågor och lyfta problem.
Ett aktivt och systematiskt arbetsmiljöarbete, i kombination med arbete med de så kallade friskfaktorerna, gör att risker fångas upp i tid och att dialog, feedback och delaktighet blir naturliga inslag i vardagen. Detta bygger en miljö där tystnad inte kan växa fram.
Dessutom behövs ett konsekvent arbete för likabehandling och nolltolerans mot diskriminering. När arbetsgivaren följer upp, analyserar och åtgärdar risker visar det att alla kan rapportera problem utan att drabbas.
Slutligen måste visselblåsarskyddet fungera. När medarbetare vet att lagen skyddar dem från repressalier om de larmar om missförhållanden stärks möjligheten att säga ifrån även när det gäller allvarliga brister.
Tillsammans bidrar dessa delar till en arbetsplats där öppenhet, rättvisa och trygghet ersätter tystnad och rädsla.
