A Day in the Life of a Radiologist in Auckland
Nu är det nästan ett år sedan jag flyttade från Kronoberg till Auckland, Nya Zealand för att jobba radiologiska nattjourer för skandinaviska sjukhus. Jag tänkte berätta om en helt vanlig dag i mitt liv för att visa er hur vardagen som radiolog på TMC ser ut.
Klockan är 8 när jag stiger upp, tar på mig min morgonrock och ser ut över centrala Aucklands silhuett och Harbour Bridge från balkongen. Staden vaknar tidigare än jag och sorlet från trafik och människor i rörelse är redan i full gång. Idag är Auckland soligt och varmt -även om vädret här är verkligen kan gå igenom nästan alla väderlekar på en och samma dag!
Efter morgonkaffet går jag ner i lägenhetskomplexets träningsrum, cyklar på träningscykeln och kollar samtidigt vad som hänt i världen och Skandinavien under tiden jag sovit. SR play-appen spelar repris på 17:45-ekot samt lokalnyheterna för både Kronoberg, Kristianstad och Malmöhus. Som ständig tidsoptimist får jag såklart bråttom och som alltid lite sen.
Jag funderar på att jobba från granskningsstationen hemma nu när jag är försenad, men solen strålar och jag bestämmer mig ändå för att gå till kontoret. Jag älskar promenaden till jobbet men får springa lite för att tajma grönljusen vid övergångsfälten. Den tar cirka 28 minuter till kontoret som ligger i den allra högsta skyskrapan vid hamnen i allra mest centrala Auckland, men sträckan måste hinnas med på 24 min. Trots detta njuter jag verkligen av solen mot ansiktet på vägen mot jobbet och hinner med ett snabbt samtal till föräldrarna som fortfarande är vakna i Sverige.
Jag anländer till kontoret vid 9:58, precis i tid för att hinna logga in till kl. 22 svensk tid. Vid 10:00 är jag inloggad i alla system, har hälsat på alla kollegor i olika kanaler på Teams. Jag hinner med en fotledsröntgen och en DT lungartärer innan ett Rädda hjärnan-larm är på ingång. Så fort bilderna rullar in kopplas remittenten till mig. Vare sig blödning, ocklusion eller perfusionsstörning påvisas, och remittenten är nöjd med svaret.
Det är en viktig del av arbetet att vara i nära kontakt med svenska läkare och lokala röntgensjuksköterskor och en del av jobbet jag verkligen uppskattar.
Dagens sjätte fall är en krånglig patient med nyopererad buk som återigen har jätteont; fri gas och svettiga tarmar överallt. Jag tycker mig ha hittat felet, men fallet är svårt och jag ber en kollega titt. På samma sätt som på sjukhusen i Sverige är det ibland väldigt skönt att kunna fråga en kollega med upparbetad ”magkänsla” för kluriga fall. Som väl är håller han med i min bedömning. Patienten kommer nog behöva opereras om under natten och jag passar på att ringa till remittenten innan jag börjar skriva svaret. Innan svaret är klart har ytterligare en kirurg hunnit ringa om fallet och trots det långa avståndet mellan våra geografiska platser har vi kunnat titta på bilderna ”tillsammans”.
Nästa buk är en enkel appendicit, lätt! Fallen under tidig eftermiddag består av några handledsfrakturer (det är ju halt i Sverige!) tre negativa DT lungartärer, en trafikolycka med lindriga skador, en intrakraniell hypertoniblödning och en handfull nativa DT hjärnor utan blödning eller infarkt. Jag gillar verkligen variationen i de olika fallen. Sedan är det dags för lunch. På min 30 minuters paus hinner jag värma och äta min medhavda lasagnelåda, scrolla lite på mobilen och göra en kopp kaffe till både mig och min kollega på kontorets nyinköpta espressomaskin.
Efter lunch ska jag sköta triage, alltså värdera alla remisser som kommer in till oss och besluta om, hur och när de ska göras. Det är intensivt eftersom alla sjukhus har egna instruktioner eller ”nattmenyer” om vad som görs jourtid, men också roligt. Man får ha många bollar i luften, ta emot många samtal från kliniker i olika delar av Sverige och läsa en himla mängd med roliga remisser! (Dagens favorit: ”Vid samtal pratar pat endast om torpedbåtar på Aspö och tror att han är flottans läkare”. )
Under passet ringer vi in en lokal radiolog för en akut nefrostomi, men jag lyckas avstyra ett ultraljud som kan vänta till morgonen. Jag minns själv hur det var att bli väckt mitt i natten, och vill ogärna ringa in någon om det inte absolut behövs.
Klockan blir 18 dvs 06, svensk tid, och det är dags att avsluta dagen. Akutlistan ser ut att vara under kontroll och jag säger hejdå i alla teams-kanaler, packar ihop och går ut i Aucklandskvällen. Det är fortfarande sommarvarmt ute och massor av folk i rörelse eftersom vi är mitt i sommarsemestern här. I kväll ska vi på pubquiz, något av det roligaste jag vet. Trots att vi bara var två kom vi på 4:e plats, inte illa! Sen somnar jag ungefär 23:45, alltså innan lunchrasten har börjat på Sveriges sjukhus.
Det är en spännande balansgång att navigera mellan dessa olika tidzoner. Tidsskillnaden varierar 10 och 12 timmar mellan Auckland och Sverige beroende på sommar/vintertid. Det är skönt att ibland jobba tidiga pass och ibland sena. Som tur är har vi långa sommarkvällar här, så det är ljust även 19:30 nu på sommaren.
När jag pratar med svenska läkare och lokala kollegor, slår det mig hur vår arbetsmiljö har förändrats genom digitala verktyg. Även om jag är i Nya Zeeland och mina kollegor kanske befinner sig mitt i natten i Sverige, är det möjligt att jobba effektivt och hålla kontakten. De samtal vi har via teams och telefon är både personliga och professionella, och de bygger broar mellan tidszoner, arbetsuppgifter och olika vårdsystem.
Jobbet som akutradiolog på TMC är spännande, varierat, krävande och utmanande men samtidigt så kul. Vi får se en så stor variation av fall, prata med olika sjukhus och kollegor. Vi som jobbar kommer från väldigt många olika bakgrunder, både radiologiskt och generellt. Via teams lär man trots allt känna sina kollegor (överraskande) väl och på kontoret har vi alltid en hjälpsam och lättsam stämning. Att få jobba med moderna AI-verktyg är också ett stort plus. Vi testar, utvärderar och ger feedback på system som är till för att hjälpa oss både i den faktiska bedömningen såväl som att hjälpa oss prioritera fall med allvarliga fynd. Detta är verkligen ett tillskott i den radiologiska vardagen. När man lär sig verktygens styrkor är det också en ytterligare diagnostisk trygghet för oss som radiologer. Ibland fascineras jag över hur bra AI faktiskt funkar!
Att inte få direkt feedback från kliniker eller veta hur det gick för patienten är dock något jag saknar. I enstaka fall kan man ju följa upp, men inte riktigt på samma sätt som jag är van vid sedan tidigare.
De positiva sidorna med jobbet överväger dock för mig i nuläget och jag är otroligt tacksam för att tekniken, strukturen och behovet finns för att jag ska kunna upptäcka andra sidan jorden samtidigt som jag får göra ett jobb jag älskar på ett sätt jag är stolt över.
Såklart är jag partisk, men för radiologer med intresse för akutradiologi rekommenderar jag på det absolut varmaste att testa livet på södra halvklotet!
Viktoria Håkansson,
Auckland, Nya Zeeland
