Att vara FV-(ST)-läkare inom röntgen för 50 år sedan

Ulf Nyman, 2026-08-21

Det som idag benämns Medicinsk Radiologi hette på 1970-talet rätt och slätt ”Röntgen”. Förklaringen är enkel. Det fanns varken ultraljud, datortomografi eller MRT och skintigrafi bedrevs enbart av kliniska fysiologer. Visserligen hade den första DT:n för kraniella undersökningar installerats på Karolinska sjukhuset 1973, men det skulle dröja med helkroppsmaskiner.

Röntgenassistent i Göteborg
Sommaren 1969 gjorde jag min röntgendebut som nykläckt medicine kandidat. Jag hade fått jobb som röntgenassistent (dagens röntgensjuksköterska) på Röntgen 2, Sahlgrenska universitetssjukhuset, Göteborg. Det bestod mest av att röntga lungor och halsryggar på klassiska Forsellstativ samt sitta i manöverrummet på eftermiddagarna för att sköta genomlysning och exponera när doktorerna gjorde specialundersökningar. Ganska tråkigt så på frågan när jag slutade om jag ville bli röntgenläkare var svaret ett bestämt Nej! Fick i alla fall dela kafferum med den store Ingemar Wickbom, professor i neuroradiologi och sedermera chef för neuroradiologi i San Diego, USA. ”Never say never again” för att citera James Bond.

En röntgenolog föds
Sommaren 1971 vikarierade jag efter kirurgkursen som underläkare på ortopeden, Solhems sjukhus, Borås. En dag blev jag inkallad till röntgenläkaren, den spjuveraktiga Stig Rosendahl, för att titta på ett röntgen knä som jag hade remitterat. Han förklarade att det var helt normalt och att jag nu fick gå tillbaka till patienten för att förklara varför hen hade så ont, medan han själv skulle ta sig en kopp kaffe. Där och då framstod det som solklart att jag skulle bli radiolog och slippa klinisk diagnostik av alla knepiga besvär, journaler, intyg, receptskrivningar och segdragen feed-back på effekt av insatt pillerbehandling som kanske inte togs

Första röntgenläkarvikariaten
Väl tillbaka i Malmö till höstterminen tågade kamrat Ulf Nilsson och jag upp till Ulfs farbror Lennart ”Putas” Wehlin, och överläkare på röntgen MAS (Malmö Allmänna Sjukhus som det hette på den tiden, eller helt enkelt Maaus på skånska) för att anmäla vårt intresse för röntgen. Vi fick genast ett vikariat under psykiatrikursen, delade på ett röntgenlab och ”körde” dubbelkontrastcolon varannan förmiddag och manliga uretrocystografier med Knutssoninstrument varannan eftermiddag. På så sätt kunde alltid en av oss vara på kursen och täcka föreläsningarna och kopiera anteckningarna med hjälp av kalkerpapper.

Jour första kvällen
Under juluppehållet bar det i väg till Borås igen för att tillsammans med kurskamraten Roland Johansson, bördig från Borås, jobba på röntgen. Jour första kvällen var en utmaning och som mest bestod av lungor, skelett, buköversikter (ileus? fri gas?) och urografier (konkrement?). Gamla bilder att jämföra med blev första hjälpen! På dagarna var det mest att hälla bariumkontrast i olika öppningar. Det var god stämning och man fick lära sig mycket av Stig Rosendahl och Erland Hedelin. Så pass mycket att vi fick förtroendet att komma tillbaka och vara jour över helgerna under 1972 vilket begränsade studieskulderna. I Borås träffade jag för första gången Pavel Maly, som med fru flytt från dåvarande Tjeckoslovakien och som skulle bli en nära kollega och vän i Malmö under 25 år. Den klurige Pavel experimenterade vid den här tiden med att blanda olika saker inklusive O’boy i bariumkontrasten för att få den att smaka bättre. Han disputerade så småningom i Malmö. Opponenten anlände med en akut laryngit och kunde inte tala. Pavel fick själv ställa frågorna och besvarade dom nöjaktigt och blev godkänd. Sådant händer bara Pavel Maly.

Sommarvikariat i Malmö
Sommaren 1972 stannade jag kvar i Malmö och fick ett underläkarevikariat på röntgen. De var där man träffade andra unga vikarier som Peter Aspelin, Olle Ekberg och Thomas Fork, kommande berömdheter. Vi fick undervisning varje dag av Nils Magnus Ohlsson, som höll röntgenskola i thoraxradiologi. Jag fick också uppleva hur han diagnostiserade ett förtjockat perikard genom att spruta in 50 cc koldioxid i vänster armven med patienten liggande i vänster sidoläge så att gasen skulle kunna stiga upp och lägga sig i höger förmak. Med luften i lunga och gasen i högra omfånget av förmaket kunde det förtjockade perikardiet avbildas. Tjugo år senare introducerade jag koldioxid som kontrastmedel vid angiografi på patienter med risk för kontrastmedelsinducerad njurskada. Tyvärr gick Nils Magnus bort alldeles för
tidigt i en svår sklerodermi.

Börja FV-utbildning på MAS
Efter två års allmäntjänstgöring (AT; vår årskurs var världens första AT-läkare, nutidens BT) i Västervik 1973-1975 åter till Malmö för FV (fortsatt vidareutbildning, dåtidens ST) i röntgendiagnostik med start 1/3 1975. Det glamorösa på den här tiden var angiografi, där svenska radiologer hade varit världsledande i utvecklingen sedan Sven-Ivar Seldinger introducerat sin revolutionerande kateteriseringsteknik 1953 (Sven-Ivar Seldinger | SSVIR). Många amerikanska radiologer kom till Sverige för att lära sig och svenska radiologer inviterades till universitetssjukhusen i USA varav en del blev kvar (Erik Carlsson i San Fransisco, Hugo Bogren i Sacramento, Ingemar Wickbom och Folke Brahme i San Diego samt Sven Paulin i Boston), vissa som chefer. Det ryktades om en svensk professor som hade en karta på sitt tjänsterum med svenska flaggor som utmärkte platser där det fanns svenska radiologer i USA. I Malmö var professor Erik Boijsen chef. Han var en världsauktoritet inom visceral och renal angiografi och hade tjänstgjort vid Stanforduniversitetet i Kalifornien. I Malmö fanns en annan storhet, Torsten Almén, pappa till de icke-joniska kontrastmedlen (Acta Radiologica 2016;57(9):1072–1078) som skulle komma att innebära ett paradigmskifte inom kontrastmedelstoxicitet. Så det var inte utan en viss stolthet som man fick kliva in som FV-doktor i Malmö.

Bariumundersökningar
Innan utbildningen i angiografi skulle man tjäna som bariumslav något år. Förmiddagarna dominerades då av undersökningar av hypofarynx, esofagus, ventrikel och duodenum, tunntarm och colon medan man på eftermiddagarna fick delta i granskningen av lungor och skelett. Den gastro-intestinala utbildningen leddes av Göran Nylander, allmänt kallad ”Johan”, en kortväxt, kolerisk men oerhört entusiastisk lärare som frustande och fnysande trampande runt i granskningen över våra mer eller mindre mediokra alster.

Hypofarynx
Utmaningen med hypofarynx var att hinna fånga kontrastmedelsbolusen när den snabbt passerade under sväljningsakten. Detta var före införandet av cine-filmning, vilket uppmuntrades av oss yngre som utförde undersökningarna men motarbetades av äldre kollegor som inte såg något problem med att synkronisera sväljning och bildtagning. Så småningom vann cine-filmningen, något som Olle Ekberg blev en världsauktoritet på.

Ventrikel och duodenum
Ventrikel och duodenum var en särskild konstart. Kontraktioner och patologi studerades. Det var förbjudet att fylla upp ventrikeln med bariumkontrastmedel då man därigenom kunde dölja de största sår och tumörer. Laboratoriet var därför utrustat med ett antal hemmagjorda kuddar, s.k. ”luffor”. De användes för att komprimera buken antingen med bildförstärkaren, som pressades mot patienten i stående, eller lades under patienten liggande på mage. Därmed kunde ventrikelns slemhinnerelief framträda och i bästa fall även befintliga ulcus och ytliga tumörer. Misslyckades man med detta tog ”Johan” över kompressionen så att korkmattorna skrynklade sig under honom. Med hjälp av ett bruspulver som svaldes med lite vatten fick man också dubbelkontrasteffekt. Liggande på magen med luffor under patienten kunde också hiatushernia diagnostiseras under sväljning av kontrast. Alla unga flickor med ont i magen undersöktes på den tiden med ventrikel och duodenum medan Johan kallt konstaterade ”det är bara kärleksbekymmer”. Idag utförs datortomografi på samma indikation.

Dubbelkontrastcolon
En stor artikel i Malmö var dubbelkontrastcolon, en världsspecialitet introducerad av Professor Welin (1), inte ”Putas” utan Sölve! På grund av det stora avståndet och animositeten mellan Malmö och Lund introducerades metoden sent i Lund (avståndet = jordens omkrets minus 17 km). Med en hink fylld med bariumkontrastmedel i taket (användes till alla patienter den förmiddagen!) fylldes colon på i lagom mängd för att tapetsera slemhinnan varefter man tappade ut det som gick och insufflerade sedan luft under rotation av patienten tills colon var utspänd och patienten började protestera. Det kunde bli estetiskt mycket vackra bilder. Professor Welin har för övrigt berättat om sitt radiologiska liv i boken ”I kamp för att rädda liv”, utgivet på eget förlag. Ingen blygsamhet på den tiden.

Tunntarmsundersökningar utfördes också med dubbelkontrast efter nedläggning av sond i duodenum. Vid sidan av gastrointestinala undersökningar utfördes också knäartrografier med dubbelkontrast. Dubbelkontrasten hade sitt Mekka i Malmö.

Cholecystografi
Blandat med dessa gastrointestinala undersökningar utfördes också cholecystografier sedan patienten svalt ett jodbaserat gallkontrastmedel som utsöndrades via levern till gallvägarna och ansamlades i gallblåsan. Därefter fick patienten inte äta något eftersom det resulterar i kontraktion av gallblåsan och tömning av dess innehåll.

Fluoroscerande skärmar
Gastrointestinala undersökningar genomfördes uteslutande på röntgenutrustningar med genomlysning. Bildförstärkare som omvandla röntgenstrålar till synligt ljus med TVgenomlysning hade börjat introduceras på 1960-talet. Fortfarande på 1970-talet fanns äldre generationers genomlysningsutrustning med fluorescerande skärmar som var betydligt ljussvagare jämfört TV-genomlysning. För att kunna se tydligt krävdes att undersökningarna utfördes i mörker vilket i sin tur krävde mörkeradaption av ögonens näthinna. Arbetsdagen fick därför börja med att man fick sitta med röda glasögon en halvtimme och även ta på dom under fikapaus.

En gastrointestinal radiologs pensionering
”Johan” Nylander gick i pension 1990 och avtackades en fredagskväll med en ståtlig middag på en av stadens restauranger. Ungefär klockan 14 på lördagen drabbades nästan samtliga deltagare av gastrointestinala symtom, vissa lindriga, vissa allvarliga pga. salmonella. Som exempel sköttes Peter Aspelin med fru om av vännen och internmedicinaren Göran Adielsson som under sina luncher kom hem och bytte dropp på dom. På måndag morgon var vi tre specialister och en ST-läkare av normalt c:a 25 doktorer som klarat sig eller inte varit med på festen. Ingen förstärkning gick att få då många från södra sjukvårdsregionen hade varit på festen. Vi lyckades klara det bokade programmet med förutsättningen att inga fler patienter bokades och att akutundersökningar minimerades nattetid, vilket hörsammades. Vi som gick jour fick sova varje natt en hel vecka! På det hela taget en värdig avslutning av en stor
gastrointestinal radiologs karriär.

Lungröntgen och bronkografi
Hösten 1976 återvände Christer Hellekant (sedermera chef för thoraxradiologi, KS, 1991-2002 efter legendaren Alfred Szamosi) från ett år i San Diego hos Elliot Lasser, han som etablerade premedicinering efter kontrastmedelsreaktioner. Christer hade bl.a. entusiasmerats av Eric Milne, en pionjär när det gällde att utläsa kärlfysiologi ur en lungröntgenbild som t.ex. redistribution av blodflödet till ovanloberna vid tidig hjärtinkompensation. Christer i sin tur entusiasmerade mig för thoraxradiologi som på denna tid bara bestod av lungröntgen med tomografi och bronkografi. Christer stod för bedriften att återföra lungklinikens röntgenverksamhet, en mångårig tradition bland lungkliniker i landet, till röntgenavdelningen och etablera ronder för lungkliniken inklusive MDK för lungtumörer. Därmed höjdes kvalitén på undersökningar och utlåtanden. Uttryck som ”måttlig förstärkning av basalkvasten” och
”skugga med ökad mättnad i höger I2” (interkostalrum) försvann.

Bronkografi
Bronkernas sjukdomar, ffa. bronkiektasier, studerades med bronkografi. En grov kateter hade lagts ned i bronkerna på öronkliniken. Patienten transporterades sedan till röntgen och var ofta märkbart plågad av katetern med svår hosta. Stig Holtås och jag föreslog att katetern skulle kunna läggas ned av oss på röntgen, vilket klinikchefen stödde. Efter lite träning hade vi lärt oss att i genomlysning föra ner katetern till strax ovan stämbanden, spraya stämbanden med lokalbedövning genom katetern och sedan föra ned den i bronkerna och omedelbart bedöva igen. Chefen ville sedan att vi också skulle börja med bronkoskopi i analogi med annan skopi på avdelningen (se nedan), men det blev aldrig av.

Urografi
Röntgen av njurar och urinvägar dominerades av intravenös urografi. Metoden hade introducerats 1929 av Moses Swick (Imago Medica 2/2016) i samband med att han hade insett att organiska jodföreningar tänkta för behandling av syfilis och andra infektioner kunde användas för ändamålet. Urografi gick till på följande sätt: 1) Efter översiktsbilder av njurar och urinvägar injicerades 20 mL 350 mg I/mL vid normal njurfunktion, 2) bild på njurarna efter 5 minuter och om utsöndring utan dilatation förelåg bilateralt anlades uretärkompression med hjälp av en platta som spändes fast med remmar runt buken och med ett par ballonger placerade under plattan som blåstes upp (Moses Swick använde innerballongen till en
basketboll), 3) bilder av välfyllda calicies och njurbäcken med vridningar togs efter 10 minuter varefter kompressionen släpptes följt av 4) ”släppebilder” över njurar, urinvägar och urinblåsa. Vid nedsatt njurfunktion, serumkreatinin 100-350 mikromol/L, ökades kontrastmedelsdosen till 1,0 mL/kg och om kreatinin var >350 mikromol/L injicerades 1,5 mL/kg! Detta var innan man började uppmärksamma problemet med kontrastmedelsinducerad njurskada med dåtidens högosmolära kontrastmedel.

Mörkrum, primärgranskning och eftergranskning
All avbildning skedde med film placerade i kassetter försedda med förstärkningsskärmar som omvandlade röntgenstrålningen till ljus som exponerade filmen. Kassetten lämnades sedan in till ett mörkrum via en ljussluss, filmen plockas ut, placeras i en framkallningsmaskin och kom ut framkallad, fixerad, sköljd, torkad och klar i granskningen eller ”fixen”(2) som det hette i Malmö.

”Fixen” leddes förstås av en fixstjärna som sorterade och hängde upp bilderna med gamla som jämförelse på ett systematiskt sätt som dagens digitala PACS inte kommer i närheten av. Diktafoner fanns i alla granskningar utom i den för skelett och lungor då många patienter skulle få med sig utlåtande till sina läkarbesök samma dag. I stället dikterade en FVläkare och 1-2 specialister direkt till en sekreterare, svaret signerades och lämnades ut till patienten.
Den ljudnivå som var etablerad i en sådan granskning hade varit oacceptabel idag; framkallningsmaskinens buller, prasslandet av bilder ur och in i kuvert samt upp och ner på granskningsskåpen, två läkare som diskuterar ett fall, en läkare som dikterar till sekreteraren samtidigt som hon snackar strunt med fixstjärnan och telefonen ringer i slussen, mamma mia! Men det var normalt då och var en väldigt lärande miljö, högt i tak med omedelbar tillgång till konsultation. När dagen var slut var allt dikterat och klart. Samtliga undersökningar sorterades därefter till ronder för inneliggande patienter och ett granskningsskåp där alla polikliniska undersökningar eftergranskades av specialist. Tillägg resulterade i en röd kopia i brevlådan.

Angiografi
Så fick man äntligen komma till angiografiavdelningen. Den leddes av Torsten Almén, en försiktig herre som tyckte man skulle gå runt, titta och insupa atmosfären några dagar. På 3:e dagen kom prof. Boijsen ner och frågade hur många angiografier jag hade gjort, inga blev svaret. Han beordrade mig då att tvätta och sterilklä mig varefter han ”sparkade” in mig på ett av labben. Där låg en patient och väntade på att bli undersökt av någon erfaren från den välrenommerade kliniken. I ren förskräckelse lyckades jag med enbart en framväggspunktion i artären vid första sticket. Annars var rutinen att alltid sticka genom bak- och framvägg och sedan backa nålen tills man var i lumen med spetsen. Både patienten och jag överlevde angiografin.
Visceral, renal och aortofemoral angiografi för diagnostik av tumörer, stenoser, ocklusioner, aneurysm och gastro-intestinala blödningar var den huvudsakliga varan samt en del ballongdilatationer och cytostatikainfusioner, två behandlingar som började komma på modet. Även aortocervikala angiografier och carotisangiografi med direktpunktion på halsen fick man lära sig. Ett magasin laddades med det antal filmer som krävdes för varje serie (3) och placerades i en bladfilmväxlare som utvecklats av det svenska företaget Georg Schönander AB på 1950-talet, sedermera Elema-Schönander (4) 1956 genom en sammanslagning med Elema-Järnhs Elektriska AB (som förfäktade rullfilmväxlaren) och KIFA (Kirurgiska Instrument Fabriks AB). 1972 bildas Siemens Elema.
All angiografi avbildades i Malmö på ”blåfilm” som gav jämnare kontrast i bilden jämfört med den svartvita filmen men krävde betydligt längre framkallning. Min utbildning kom till större delen att ledas av Christer Hellekant, hård men rättvis. Att kalla en misslyckad angiografi för otur var inte gångbart.

Bland prof. Boijens specialiteter hörde farmakaangiografi av pankreas för tumördiagnostik och renal förstoringsangiografi. En viktig detalj vid all dylik angiografi var bukkompression med kudde under ett brett band som spändes över patientens buk. Detta för att reducera stråldos (5), förbättra bildkvalité och minska risken för rörelse-/andningsartefakter. Denna detalj försvann med åren då konstruktionen av röntgenborden ändrades så att det inte gick att fästa anordningarna för kompressionsband och tekniken föll i glömska. Synd för det kunde ha varit av stort värde vid dagens subtraktionsangiografier.

Renal förstoringsangiografi
Renal förstoringsangiografi åstadkoms genom att hissa upp bordet så att patienten låg nästan mot röntgenkåpan och man kunde då avbilda njuren på en 35 x 35 cm film och få intrycket att man kunde räkna glomeruli. En entusiastisk Pavel Maly (se ovan) ville bekräfta detta genom att röntga en stor låda fylld med flera hundra ärtor. Det bar sig inte bättre åt än att han snubblade på tröskeln till laboratoriet och de minutiöst räknade ärtorna rann ut på golvet och med dem hela idén.

Semiselektiv renal angiografi.
En annan Boijsensk specialitet var semiselektiv renal angiografi med en kateter böjd 180 grader distalt, med sidohål i böjen och själva spetsen vinklad 90 grader och placerad i njurartären. Därigenom kunde man samtidigt få en selektiv angiografi av ena njuren och en injektion i aorta för avbildning av njurartäravgången på andra sidan utan spill av kontrastmedel i truncus coeliaca och mesenterica superior.

Icke-joniska kontrastmedel
Torsten Almén hade som underläkare under 1960-talet framkastat idén om att reducera toxiciteten av kontrastmedel genom att utveckla sådana som inte dissocierade i joner, s.k. icke-joniska (Imago Medica 1/2016, Acta Radiologica 2016;57:1072–1078). Det skulle drastiskt reducera osmolaliteten (från c:a 1500 till 600 mOsmol/kg H2O vid koncentrationen 300 mg I/mL), vilket ansågs vara orsak till ibland svåra smärtor i samband med angiografi av muskelartärer typ aortofemoral och carotis externa angiografi. 1969 på hösten hade han tillsammans med ett norskt familjeföretag, Nyegaard & Co, lyckats framställa ett lovande icke-joniskt kontrastmedel med låg osmolalitet, metrizamid (Amipaque(R)), som blev godkänt för kliniska försök under första hälften av 1970-talet. Det var en dramatisk upplevelse att kunna göra en aortofemoral angiografi utan smärta. Problemet med metrizamid var att det inte gick att autoklavera utan fick frystorkas och levereras som pulver för att lösas upp i vätska strax före användandet. En lagom tråkig uppgift som tilldelades oss FV-läkare var alltså att skaka dessa flaskor tills allt var upplöst. Problemet blev löst på 1980-talet med iohexol (Omnipaque) från Nyegaard & Co och baserat på Torstens idéer.

Arbetstider, undervisning och ronder
Veckoarbetstiden under 1970-och en bit in på 1980-talet var 50 timmar. Start 07.30 såvida man inte hade någon storrond att förbereda. Fika 09.30-10, lunch 12.30-13.30 som intogs på sjukhusets matsal eller hellre på tandläkarhögskolan tvärs över gatan och slutligen fika 15.30- 16.0. När arbetstiden slutligen ändrades till 40 timmar infördes det med oförändrade löner.

Undervisning
Dagen avslutades med en timmes undervisning kallad ”Grönrond” måndag-torsdag. Namnet kom sig av att remissen för ett intressant fall markerades med en grön lapp som signal till de som hanterade bildtransporterna att den skulle hängas till undervisningsronden. Här visades intressanta fall, hölls föreläsningar och förmedlades feed-back från nattens obduktioner (se nedan) under livliga och konstruktiva diskussioner med många deltagande specialister. En unik sak med Malmö under denna tid var att alla som avled i Malmö obducerades (en stad, en befolkning, ett sjukhus). Den ST-läkare som höll kirurgronden hade då till uppgift att gå över till patologen med röntgenremisserna på de som hade avlidit och tillsammans med patologen korrelera röntgenfynd med patologi. Det redovisades sedan på grönrond, en outsinlig källa till feed-back. Men det var inte alltid man fick den feed-back man önskade sig. En klassisk historia var när en FV-läkare bad docent Lars Andrén, en rundmagad äkta skåning från Tomelilla, om hjälp med en lungröntgen, docent Andrén gick fram och tittade på bilderna en lång stund och utbrast till slut ”vilka stora rattar” och gick vidare. Inte alltid så didaktisk men stort anekdotvärde, men kanske inte gångbart i dag.

Ronder
På den här tiden hölls röntgenronder varje morgon för de större klinikerna som kirurgen, internmedicin, infektion, lungmedicin, onkologi, urologi och ortopedi. Mindre kliniker hade enstaka ronder under veckan. Sedan man genomfört utbildning i gastrointestinala undersökningar och angiografi var det dags att lära sig hålla rond och det var den för kirurgerna. Som handledare hade man antingen professor Boijsen eller docent Nylander. Ronden började kl. 08.00. Professorn kom kl.07.30 och då skulle man kunna allt som ett
rinnande vatten. ”Johan” kom 07.00 och då fanns det mer utrymme för konstruktiva diskussioner och så fick man bjuda honom på en cig, ja det röktes i rondrummen på den tiden. Själv kom vi underläkare 06.30 för att kunna gå igenom sådant som inte hunnit upp till ronden dagen innan, nattens undersökningar och repetera redan genomgånget. Sedan skulle rondens hållas för ett 30-tal kirurger, en del koleriska och inklusive berömda professorer. Tufft men oerhört nyttigt och vi yngre stöttade varandra i ur och skur. Över ortopedronden styrde docent Andrén. Dit blev man uppkallad via ett högtalarsystem som fanns i alla delar av avdelningen. Så alla kunde höra när han kallade: ”Nyman till ortopedronden” för att få en rejäl uppläxning för att ha missat eller feltolkat något på en skelettröntgen. ”Här ska man stå och skämmas inför ortopederna för att du inte vet skillnad mellan artros och artrit”. Vi råkade alla ut för det och tröstade varandra. En kollega blev utskälld för ett utlåtande men noterade att det inte var han som skrivit det och påpekade det försynt för docent Andrén: ”Du ska inte skylla ifrån dig, du är väl kapabel att skriva ett sådant utlåtande”! Det var värre att inte bli uppkallad för då hade han förlorat hoppet om
vederbörande.

Jag fick viss revansch senare. Docenten gick omkring självbelåtet viftande med en bild på en hysterosalpingografi och undrade vad som var fel. Det slog mig ”tänk utanför boxen, det är inte HSG:n det gäller, titta utanför” och såg då ytterst vida ledspalter i höfterna, ”Akromegali” sa jag och gick vidare. Det hade visats ett fall på grönrond några veckor tidigare.

Sedan var han alltid trevlig mot mig.Docent Andrén var ytterst beläst och tillbringade varje lunch läsande på sjukhusets bibliotek. Han tillhörde också dom som blev inbjudna till USA. Då brukade man ladda med
diabilder för kommande förväntade föreläsningar. Docent Andrén åkte över med en diabild i
bröstfickan, som föreställde en ros från Wilhelm Conrad Röntgens grav.

Akutavdelningen
Akutundersökningar dominerades av lungor, skelett och buköversikt för diagnostik av fri gas, ileus, ascites (ökat avstånd mellan bukvägg och tarm i flankerna) och avsaknad av psoaskontur som tecken på retroperitoneala processer. Tunntarmspassage med allt från ren Gastrografin(R) (370 mg I/mL) till olika blandningar med barium användes flitigt i tron att man kunde bota tunntarmsileus. Coloninhällningar av bariumkontrast användes på barn för reposition av invaginerad tunntarm till colon och för diagnostik av volvulus på vuxna. Det följdes av införandet av en grov slang för att passera hindret och lösa obstruktionen, en form av temporär stent innan begreppet ännu uppfunnits. Urografier användes vid stenanfall och flebografier för trombosdiagnostik. Skallröntgen, eko-encefalografi och carotisangiografi var undersökningstriaden vid skalltrauma. Någon enstaka gång kunde man identifiera en fraktur men det viktiga var att se om en förkalkad corpus pineale låg i medellinjen. Syntes den inte fick man tillgripa ”eko-enc” för att påvisa en eventuell medellinjeförskjutning som tecken på epi- och subduralhematom. Utbildningen i detta begränsades till” see one, do one and teach one” som så mycket annat på den här tiden. Mådde patienten bra försökte man hitta ett eko som låg i medellinjen. Var patienten påverkad var det säkrast att konstatera att något mitteko ej kunde identifieras och lämna över ansvaret till klinikern. Vid klinisk misstanke epi- eller subduralhematom gjordes carotisangiografi för att se dislokation av den kärlfyllda hjärnan. Tack gode gud för Godfrey Hounsfield och datortomografi. Så fort klockan slog fem och jouren började åkte askkopparna fram i granskningen, rökte gjorde de flesta på den tiden.

Endoskopi
”Putas” Wehlin var en av pionjärerna inom endoskopi i Sverige och hade redan i slutet av 1960-talet varit i Japan för att bekanta sig med tekniken som då bestod av gastrokameraundersökningar, en ”blind” undersökningsteknik. Han utvecklade ett nära samarbete med Olympus för att utveckla endoskop för kateterisering av choledochus och pankreasgången. Den första ERCP:n (endoskopisk retrograd choledochopancreaticografi) i Sverige gjordes 1972 av ”Putas”. Under samma tidsperiod introducerade Frans Thomas Fork coloskopi i Malmö. Han hade också ett nära samarbete med Japan och det fanns alltid en japan som arbetade på skopisektionen under denna tidsperiod. ”Putas” var också ansvarig för uroradiologin. Han brukade komma insläntrande något försenad med sitt långa hår, rocken över axeln och en cig i munnen för rondgenomgång. Den kom företrädesvis att handla om hans senaste ERCP. Det var först under själva ronden som han grep in och rättade till de fel man hade gjort inför publiken.

Forskning
Två stora områden dominerade forskningen på röntgen, MAS, under 1970-talet, diagnostik av gastrointestinala sjukdomar och kontratsmedelstoxicitet. För forskning fick man s.k. NHL(6)-ledighet. Det kunde bli en månad på våren och en på hösten. En djurexperimentalavdelning hade inrättats på MAS i början på 1970-talet. Det var många röntgenunderläkare som tillbringade sin NHL-ledighet där för att studera de nya icke-joniska kontrastmedlens effekter på olika organ. Minst 12 avhandlingar producerades under Torstens Alméns handledarskap. Trots detta var det nog ingen av adepterna som passade på att köpa aktier i Nygaard & Co, som senare blev Nycomed och köptes upp av Amersham som sin tur blev uppköpt av General Electric. Kursen måste ha rusat några gånger. Min avhandling cirkulerade kring de nya kontrastmedlens effekter vid aortofemoral angiografi. När Torsten hade läst igenom ”kappan” till avhandlingen där jag försökt förklara den kemiska förvandlingen från joniska till ickejoniska substanser konstaterade han kort och torrt: ”Nyman, du är kemiskt naiv”! Efter avhandlingen så bestämde jag mig för ”aldrig mer kontrastmedel”. I början av 2000-talet startade jag SFMR:s kontrastmedelsgrupp ihop med Peter Aspelin och Peter Björkdahl. ”Never say never again” enligt James Bond.

Ultraljud, datortomografi och kärnmagnetisk resonans
Under 1970-talet började det hända saker. 1953 hade kardiologen Inge Edler och fysikern Hellmuth Hertz i Lund framställt ett ekokardiogram, världens första medicinska ultraljudsundersökning. Men det skulle komma att dröja till slutet av 1970-talet innan den första ultraljusapparaten för abdominell diagnostik installerades på röntgen, MAS. Med Bmode teknik fick man snitt för snitt måla fram en ganska grynig bild av organen, ”som att spå i kaffesump” som den store professorn Olle Olsson i Lund entusiastiskt uttryckte det. Metoden blev föga spridd på avdelningen och ingick inte i FV-utbildningen på den tiden.
När jag läste anatomi 1967-68 fick vi träna på att rita tvärsnittsbilder av kroppen, en konstart som jag inte uppskattade och framförde kritik i samband med kursavslutningen, ”meningslöst då vi aldrig kommer att se kroppen ur detta perspektiv” – för att citera James Bond än en gång ”Never say never again”.
I oktober 1973 installerades den första svenska datortomografen på Karolinska sjukhuset, en s.k. "EMI-scanner" för kraniell DT. 1967 hade forskningsingenjören Godfrey Hounsfield vid det engelska elektronikföretaget EMI fått idén att ersätta fotografisk film vid registreringen av röntgenstrålningen med strålningskänsliga kristaller och avbilda kroppen med tunna snitt. Beatles skivintäkter hade gett så stora inkomster att EMI bestämde sig för att satsa en del av dessa på detta vällovliga forskningsprojekt. Utvecklingen av DT gick vidare från kraniell DT till helkroppsutrustningar och 1978 diskuterades om att starta upphandling av en sådan i Malmö. Christer Hellekant plockade upp idén och föreslog för professor Tord Olin att vi borde åka över till USA för att sätta oss in i diagnostiken och dessutom ta med en ung
radiolog på FV-stadiet. Professorn nappade på idén.
I maj 1978 gjorde jag min första atlantflygning, bara det ett äventyr, tillsammans med
Christer. Första anhalt blev San Fransisco General Hospital och professor Eric Carlsson. Jag
tillbringade några dagar på deras bibliotek och sög i mig allt om abdominell DT-diagnostik
från deras VHS-kassetter. Resan gick vidare med hyrbil till professor Hugo Bogren i Sacramento, över helgen en dags skidåkning i Squaw Valley (OS-ort 1960), vidare genom Death Valley till Las Vegas och en kvälls shower. Dags att göra nytta så färden ställdes först till Loma Linda, Los Angeles, där den berömde coronarangiografören Melvin Judkins härskade (Judkins right and left, klassiska katetrar för coronarangiografi), och sedan till San Diego där Folke Brahme från Malmö arbetade. Nästa anhalt blev M.D Anderson, det berömda cancersjukhuset i Houston med Sidney Wallace som chef för röntgen och en stor vän av svensk radiologi. Där jobbade ”Pigge” Rosengren från Malmö som gav oss mat och husrum. Jag fick göra min debut som föredragshållare på amerikanske mark med hjälp av några diabilder på kärlmissbildningar, usch så nervöst. Sista benet gick till Milwaukee, där GE hade sin huvudfabrik för datortomografer. Sen med GE:s privatjet till New York för flyg hem till Malmö där vi entusiastiskt berättade om GE:s maskiner. Ingen lyssnade eller var ens intresserade av vad vi hade gjort för erfarenheter. Lars Andrén bestämde och köpte en Siemens, Somatom 2, och det skulle visa sig vara en mycket bra maskin. Det var den andra helkropps-DT som installerades i Sverige med start i september 1979, den första var i Uppsala. Erik Boijsen, nu professor i Lund, konstaterade att datortomografer bara var ämnade för universitetskliniker.

Jag fick min specialistkompetens 1979 och hade blivit utsedd att sköta datortomografen, oerhört hedrande och spännande, kunde knappt slita mig från maskinen. Släpringtekniken saknades så man fick utföra ett snitt i taget då röntgenrör och detektor roterade ett varv runt patienten. Sedan flyttades patienten ett önskat antal mm och röntgenrör och detektor roterade ett varv åt andra hållet för nästa snitt. Så kunde man utföra fyra snitt per minut. Snittjockleken för thorax och buk var vanligtvis 8 mm och förflyttningen varierade mellan 8-16 mm beroende av indikation och hur stor del av kroppen man ville undersöka. En snittjocklek/förflyttning på 8/16 var inte ovanligt för att spara tid.

Efter några månader organiserades en rotation av alla jourhavande radiologer som fick tillbringa en vecka vid DT:n vilket gjorde att vi snabbt kom i gång med akuta DT på jourtid och det förhatliga eko-enc:et kunde förvisas till museum. I början utfördes många undersökningar utan kontrastmedel men det blev efter hand allt vanligare med infusion av kontrastmedel under större delen av skanningen, inte minst sedan de icke-joniska lågosmolära kontrastmedlen introducerades på 1980-talet. Det hade inte minst
den stora fördelen att antalet illamående och kräkningar av högosmolära kontrastmedel nästan helt upphörde. En stor fördel med Somatom 2 var den omedelbara bildrekonstruktionen som innebar att man kunde stå inne hos patienten och injicera kontrastmedlet och i realtid kontrollera graden av kontrastuppladdning på en TV-skärm placerad i närheten (Acta Radiol 1986;27:667-673). Spiral-DT med släpringsteknik, där elektroniska signaler kunde överföras från en stationär struktur till en roterande med multipla detektorrader introducerades i början på 1990- talet.
Kärnmagnetisk resonans (nuclear magnetic resonance imaging, NMR) blev verklighet på 1980-talet. Då kärnkraftverksolyckan i Harrisburg 1979 fortfarande levde i folks minne, speciellt i USA, beslutade man att ta bort ordet ”nuclear” i beteckningen och ändra namnet till ”magnetic resonance imaging”, magnetisk resonanstomografi på svenska. Den första PETkameran i Sverige installerades december 2004 och nu har AI precis börjat att ta över.

Hur ska det se ut om ytterligare 50 år?
Går vi 50 år tillbaka från 1975 när jag startade min FV-/ST-utbildning hade man precis börjat utföra kliniska angiografier med strontiumjodid, natriumjodid och thoriumdioxid. Den stora revolutionen kom 1929 när Moses Swick laneserade det första organiska jodbaserade intravaskulära kontrastmedlet (Swick M. Darstellung der Niere und Harnwege in Röntgenbild durch intravenöse Einbringung eines neuen Kontraststoffes: des Uroselectans. Klinische Wochenschrift 1929;8:2087-2089. Imago Medica 2/2016).

AT-utbildning	Västerviks lasarett		1973-1975
FV-läkare	Röntgenavdelningen	Universitetssjukhuset MAS	1975-1979
Specialistläkare	Röntgenavdelningen	Universitetssjukhuset MAS	1979-2000
Docent		Lunds universitet	1983
Consultant Radiologist	Diagnostisk radiologi	Ibn Al Bitar Hosp., Bagdad	1986
Consultant Radiologist	Diagnostisk radiologi	Hamad General Hosp., Qatar	1986-1988
Associate Professor	Intervent. radiologi	Stanford Univ. Hosp., USA	1993-1995
Specialistläkare	Intervent. radiologi	Sahlgrenska universitetssjukh.	1998-1999
Specialistläkare	Röntgenavdelningen	Lasarettet i Trelleborg	2000-2013
Timanställd	Röntgenavdelningen	Skånes universitetssjukhus	2014
Konsult	Röntgenavdelningen	Unilabs/TMC	2015-

Referenser

(1)Prof Welin blev en dag tillfrågad av kollega att hoppa in och hålla en grundläggande föreläsning om röntgen för medicine kandidater, svarade omedelbart ja men bad kollegan att fräscha upp hans minne angående: ”Vad är det som snurrar i röntgenröret?”

(2) Fixen = fixering; så kallades granskningen i Malmö baserat på att den framkallade röntgenfilmen i ännu äldre dagar fixerades och hängdes upp för torkning i detta rum inför granskningen.

(3) En typisk serie för en visceral angiografi var 2 bilder/sek i 4 sek, 1 bild/sek i 4 sek och 1 bild varannan sek i 8 sek, dvs. 8/4, 4/4, 4/8, totalt 16 bilder.

(4) Den första pacemakern som gick att operera in i kroppen konstruerades av Rune Elmqvist vid ElemaSchönander 1958 i samarbete med hjärtkirurgen Åke Senning

(5) Om buken komprimeras 4-5 cm kan stråldosen halveras för samma bildkvalité.

(6) Oklart vad förkortningen betydde, enligt vissa ”Nästan helt ledig”