ECR 2024

ECR – European Congress of Radiology – organiseras i Wien sedan 1991 och årligen sedan 1999. Årets möte lockade nästan 19000 deltagare från 127 länder. Ganska få Svenskar såvitt jag kunde bedöma men det är väl att förvänta givet rådande ekonomiskt stålbad.

Vädret i mars är oförutsägbart men denna gång bjöd Wien på blå himmel och värmande vårsol.

Personligen har jag genom åren prioriterat RSNA framför ECR som forum för att förstå vart bild- och funktionsdomänen är på väg. Efter årets möte är jag dock benägen att ändra min preferens – ECR är synnerligen välorganiserat och såväl utställning som vetenskapligt program höll en mycket hög klass med för mig relevant innehåll. En tydlig fördel mot RSNA är också att ECR i första hand utgår från Europeiska förhållanden kring sjukvårdens och radiologins organisation, styrning och juridiska ramverk. Alltför ofta har jag lämnat sessioner på RSNA i förtid när diskussionerna snöat in på exempelvis defensiv medicin eller för mig irrelevanta ersättningsmodeller och uppföljningsmått.

Nedan följer ett axplock av insikter jag fick med mig hem denna gång;

På maskinsidan ökar kunskapsmassan kring fotonräknarteknikens möjligheter och utmaningar. Intressant att lilla Sverige på kort tid köpt så många PCCT – när är tekniken mogen att ta steget från universitetssjukhus till akutsjukhus? Siemens är i nuläget ensamspelare men förhoppningsvis kan vi inom kort även få se lösningar från exempelvis GE och Canon.

Miljöaspekterna kring vår maskinpark har fått mer fokus än tidigare. Många leverantörer trycker på vikten av minskad energiåtgång och återvinningsbara material. MRT är som bekant synnerligen energihungrig teknik och där verkar det finnas mycket att vinna inom områden som  Heliumreduktion, lågfältsteknik, kyloptimering, idle off med mera.

Automatiseringsgraden i maskinparken ökar för varje generation. Undersökningar som för 10-15 år sedan krävde stor kunskap, erfarenhet och fingertoppskänsla för att få bra utifrån ex.vis kontrastmedelsbolustiming är idag lättare och mer reproducerbara. Det är bra för våra patienter men föder en intressant och nödvändig diskussion om hur yrkesrollen framåt för röntgensjuksköterskor kommer förändras.

Flera föreläsningar och paneldebatter avhandlade olika vinklar kring ratiot mellan efterfrågan och resurser. Vi vet att uppskattningsvis 10-15% av våra undersökningar har mycket lågt eller inget värde alls för patienten och dessa ska vi givetvis jobba hårt för att stävja. På andra sidan ser vi samtidigt att vetenskapen inom många områden stödjer ökat nyttjande av ffa avancerade avbildningsmetoder. Rätt undersökning med rätt teknik och rätt kompetens i rätt tid på rätt patient kan uppfattas dyrt i det korta perspektivet men lönar sig ofta på lång sikt. Precisionsmedicinens intåg kommer även tveklöst driva ökad resursåtgång inom vår domän. Lägg därtill en demografisk utveckling där beroendekvoten ökar, dvs skatteuppbörden från färre ska räcka till god vård åt fler. Sammantaget en utmanande situation där sjukvården som helhet behöver förflyttas mot hälsobefrämjande och vårdbehovsminskande åtgärder.

Inom RIS/PACS och systemtekniksidan noteras mycket fokus kring möjligheter och utmaningar med lösningar helt eller delvis belägna i det ”publika molnet”. Vinsterna ligger inom informationssäkerhet, lagringskostnader, skalbarhet, prestande, uppgraderingar med minimal nedtid och flera andra dimensioner. En utmaning och källa till osäkerhet är ännu de juridiska frågorna kring patientdata i molnlösningar ägda av Amerikanska moderbolag. Max Schrems ryktas slipa om knivarna till en tredje stämning mot EU. Flera Europeiska sjukhus och sjukhusgrupper inom exempelvis Belgien och Holland har bedömt riskerna som lägre än vinsterna och har nu PACS-lösningar i public cloud på plats eller under konstruktion. Fortsättning följer avseende denna viktiga utveckling och min personliga uppfattning är att vårdprofessionen och dess tekniska lösningsföreträdare måste kliva fram tydligare och lägga tyngd på nyttosidan av gungbrädan risk/nytta. Det råder ingen brist på starka röster som påvisar risker av olika karaktär. Risker ska tas på största allvar men måste, som alltid, vägas mot förväntad nytta för att vi ska kunna fatta nyktra beslut om vägar framåt.

Inom AI-domänen är situationen likartad som vid förra RSNA. Det råder inget tvivel om tekniken inom såväl segmentering/detektion/karakterisering som stora språkmodeller är mycket kraftfull och har potential att göra stor nytta. Det svåra nu är, bland annat, att förstå vilka specifika lösningar som är värda att betala för, hur mycket de är värda, hur arbetsflödena kring dessa lösningar orkestreras och hur vi kan säkerställa att de funkar över tid med skiften i maskinpark, protokoll etc. Lockelsen och nyttopotentialen i att nyttja LLM:s till att exempelvis förvandla ostrukturerad text till strukturerad information är givetvis enorm. Såväl retro- som prospektivt. Jag är övertygad om att vi kommer se många bra projekt kring det framgent. Men även dikeskörningar.

Framtidspotentialen inom bild- och funktionsdomänen är fantastisk och det är en sann ynnest att få jobba med detta varje dag. Det är ingen brist på problem men tack och lov ej heller någon brist på kloka och innovativa människor!

En glad och solig Vår önskar jag dig.

Vid pennan,

Johan Henriksson