Tre strålande stjärnor

Alla år går till historien med sina händelser. 2020 som snart är till ända kommer väl ändå sticka ut i det historiska perspektivet med händelser som presidentval på kontinent i väster och pandemin i synnerhet. Detta nummer av Ortopediskt Magasin landar i brevlådorna dagarna mellan jul- och nyårshelgen.

Vad har läsekretsen för önskemål och behov av att få sig till livs då? Så har mina tankar gått inför skrivandet av mitt bidrag till denna sida. Landade i att avstå fler reflektioner kring Covid-19, hellre bidra till distraktion med möjlighet till leenden och hjärtevärme.

Berättelsen börjar precis som en annan text som läses dessa dagar. Följande är dock ej tagen ur Lukasevangeliets andra kapitel utan ur själva livet.

Och det hände sig vid den tiden; nämligen vid en primärjour tidigt i karriären för snart tjugofem år sedan. Arbetet var ett tjugofyratimmarspass på självaste julafton på Länssjukhuset Ryhov i Jönköping. Vid den tiden hade primärjouren både alla kirurgiska och alla ortopediska fall att omhänderta utöver avdelningsarbete och de kirurgiska ingrepp man hann att delta vid. Oftast fullt upp hela dygnet alltså. Märkligt nog var det ändå så att ett par tre av stadens, i dubbel bemärkelse, fallna medborgare brukade dyka upp med regelbundenhet på mina jourpass. Triagering var ett okänt fenomen då, patienterna passerade sjuksystrarnas nålsöga genom att övertygande hävda att jag lovat dem att komma. Oftast var själva besöket gott nog för dessa män som behövde en vänlig hand, en stunds samtal eller ett mindre bandage. Besöket summerades oftast i en enda dokumenterad rad i journalen.

Adventstiden som föregick min julaftonsjour hade varit väldigt annorlunda. Få av mina hembakade pepparkakor hade gått åt trots att julaftonen nu var inne. Just innan jag skulle lämna mitt hem slog det mig att jag kunde ta med burken med pepparkakor och ett par flaskor julmust till jobbet. Allt för att ha i beredskap utifall om att ”mina herrar” skulle dyka upp.    

Framåt eftermiddagen bytte patientklientelet på akutmottagningen sedvanligt karaktär. Från förmiddagens sökande med verkligt vårdbehov övergick de sökande nu till att vara mer i behov av socialt omhändertagande. Just som det mörknat och tonerna av ”Kalle Anka och hans vänner önskar god jul” hade klingat ut så stod de där på rad, precis som jag anat. Oskar, Gösta och Veikko; alla tre med vädjande blickar i sin smutsiga trasighet. I samma ögonblick, på språng mot operation, fick jag besked om att mitt kommande ingrepp var framskjutet till förmån för ett mer prioriterat dito. Som av ett under upp-
stod tid att ta sig an dessa sargade människor. Insåg att inga sjukbesök skulle behöva dokumenteras och att sekretess var lågprioriterat. Alla tre männen lotsades in på ett och samma undersökningsrum och de slog sig ned i rad på britsen. De lät sig väl smaka av julmusten och av pepparkakorna som faktiskt tog slut. Jag hade sjungit alla julsånger jag kunde för herrarna när plikten kallade igen. De lommade nöjda ut i julaftonsnatten, mina tårar rann när jag ilade mot operationsavdelningen.

Deras tack kom oväntat, en tidig lördagsmorgon i februari då jag inför kommande vasalopp tränade med rullskidor utmed Vätterstranden. Som tre skuggor dök de upp från ingenstans och ropade:

– Doktorn, doktorn! Vi bjuder på blåbärssoppa!

De hivade upp en termos men såg min tveksamhet. De lugnade mig med att muggarna var nya och rena, de var knyckta vid föregående besök på akuten. Glatt hällde de upp den blå drycken och räckte en mugg till mig. Förväntansfulla ögon såg på mig när jag ytterst försiktigt tog en klunk. Deras underbara skratt rullade som vågor ut över Vättern när jag drog efter andan. Blåbärssoppan var spetsad, merparten var ren sprit.

Tre strålande stjärnor, som förövrigt benämnts med fingerade namn, har för längesedan lämnat livet. Tre strålande stjärnor anas ibland på himlavalvet. Tre strålande stjärnor påminner ännu om vad som egentligen är meningsfullt, inte minst i bistra pandemitider.

Birgitta Ekstrand, Ordförande SOF