Ökningen av gamla och mycket gamla i rika länder har ändrat traumapanoramat. Bara på några generationer har vi har fått nya populationer: friska, aktiva geronter med krav och förväntningar, men också sjuka och skröpliga åldringar. Bättre kirurgi, anestesi och medicin ger nya verktyg för att behandla våra traumapatienter, där den geriatriska traumatologin nu tar över 70% av vårdplatserna. Och värre blir det: antalet 80+ kommer att fördubblas.

En av de bärande tankarna på Nya Karolinska var flöden. Så tänker man för barn – specialavdelningar för akuta fall, med lektanter och allt. Mer sällan så för akuta sjukdomar/skador i livets slutskede, som ju drar lejonparten av vårdkostnaderna och som borde kunna gå att organisera smartare, bättre, billigare och framförallt mer proaktivt. Det har skett en förbluffande demontering av åldringsvården: de gamla förkättrade geriatriska klinikerna hade faktiskt betydande rehabresurser. De kallas nu eufemistiskt för boenden, och är nästan helt strippade på medicinska resurser. Och för säkerhets skull såg ädelreformen till att minska transparens och ansvarstagande genom vattentäta skott mellan kommun och landsting.

Ofta är skadan i sig inte det största av den äldre patientens problem: komorbiditet, polyfarmaci, social isolering, inaktivitet och malnutrition för att nu bara nämna några av de dussintals faktorer som tillsammans gör behandlingen så svår. Därför är det en smula förvånande att man ännu inte sjösatt liknande kampanjer för andra skademekanismer som så framgångsrikt minskat döden på vägar och arbetsplatser. Det beror nog på att många tror att ”olyckor” beror på otur eller olycka och därmed är opåverkbara. Dessutom är patienterna gamla och sjuka och det är svårt att veta just vilket strå som knäcker kamelens rygg.

Men på makronivå går det att följa mönster och trender, vilket är förutsättningen för allt folkhälsoarbete. Den återkoppling av statistik som är grunden för trafiksäkerhet saknas för de vanligaste skadorna.

Här försöker vi presentera ett bredare perspektiv på geriatrisk traumatologi med en uppdatering av de imponerande framsteg som skett under de senare decennierna. Även om frakturer är vanligast – 40% av de skador som kommer till akuten – så är hjärn-, thorax- och bukskador vanliga, och många har naturligtvis flera skador. Skademekanismerna respekterar inte specialitetsgränser. Stortrauma hos äldre är lyckligtvis ovanliga, men fallskador utgör efter medelåldern ungefär lika många procent som kronologisk ålder.

Det är en utbredd missuppfattning att alla fallskador, från stående eller lägre, är ”lågenergiskador” Rörelseenergin är proportionell mot massan gånger hastigheten i kvadrat, och om man inte kan ta mot sig kan triviala fall lätt bryta även normalstarka ben. Det beror också på hur man faller: femur tål mycket mer i längsriktningen än på tvärsan.

Visst, behandlingen kan bli bättre, men vi måste satsa mer på skadeprofylax för fallskador som dödar och invalidiserar fler än alla andra skademekanismer tillsammans.

Geriatriska patienter dominerar Sveriges traumavård. Skadan i sig är ofta inte det patientens största problem. Som vid barnkirurgi krävs specialkompetens av hela vårdteamet Skador är inte olycka eller otur utan kan ofta undvikas. Det krävs att vi återför statistik på gruppnivå för att följa multiprofessionella interventioner.

Sammanfattning:

Om man inte kan parera så kan även fall från stående ge hög-
energivåld.

Skelettets hållfast-
het varierar kraftigt beroende på våldets riktning.

Fallskador dominerar helt den geriatriska traumascenen.

För bättre resultat måste vi se till hela patienten.

Det finns ett huvud som är större än caput femoris.

Fall-profylax hos gamla är skandalöst eftersatt.

Olle Svensson, Professor
Umeå universitetssjukhus

Mer från Ortopediskt magasin