En bekant, som själv inte arbetar inom vården, frågade häromdagen varför jag valt att göra min ST inom geriatrik. Oftast nöjer jag mig med det korta svaret; att patientgruppen är så intressant och varierad. Men ibland kan man inte hejda sig, och med ens ville jag delge min samtalspartner vad jag uppfattar som den stora nyttan av ett geriatriskt förhållningssätt.

Det är ju så lätt att gå vilse i vården av den äldre patienten. En rutinprovtagning avslöjar i många fall diverse avvikelser, och en DT buk kan förutom svar på aktuell frågeställning också ge oväntad information, till exempel om en cysta i pankreas eller en förtjockning i urinblåsans vägg. Läkemedelsbehand­ling kan bland annat öka känsligheten för dehydrering samt orsaka fall i hemmet. I samband med operationer är komplikationsrisken inte sällan förhöjd.

”Vad är målet?” frågar ofta en av överläkarna på min hemklinik. Den fråge­ställningen är absolut central i omhändertagandet av sköra äldre. Svaret är alltid samma – att patienten ska må så bra som möjligt. I teorin enkelt, men i praktiken missas det ofta. Istället skiftar fokus till att ställa korrekt diagnos, förlänga patientens liv, normalisera derangerade prover eller följa vård­program för utredning av olika under-
sökningsfynd.

”Så du menar att man ibland avstår att utreda och behandla?” frågar min vän efter den långa monologen. Hon ser nästan lite skakad ut.

”Vi försöker fokusera på vad som är till nytta för patienten”, svarar jag, men ser att hennes tvivel finns kvar.

Min vän är inte ensam om sin reaktion. Att hög konsumtion av sjukvård inte automatiskt leder till en bättre hälsa känns kanske kontraintuitivt. I den politiska debatten förordas ofta effektivisering och specialisering. Men på geriatriken har jag tillåtelse att släppa taget om vårdprogrammen och låta patienten vara i centrum. På riktigt. •

Mer från Moderna Läkare