Orden kommer från en vän. Hen gör sin ST i en opererande specialitet vid ett stort universitetssjukhus som de senaste åren genomgått omfattande förändringar. Numera är de fysiska arbetsplatserna få och möjligheten att diskutera patientfall ostört med en kollega har minskat till följd av öppna och nybyggda ”kontorslandskap”. Otaliga operationer har delegerats ut till andra vårdgivare och ekonomiska besparingar ligger som en våt filt över verksamheten. Arbetsglädjen är inte lika påfallande som den en gång var.
Min vän berättar att chefen (som alltså är den största anledningen till att hen väljer att stanna på arbetsplatsen) lyssnar på medarbetarna, ger dem möjlighet att påverka verksamheten, säger ifrån vid förändringar som går emot det som är medicinskt rätt och arbetsmiljömässigt riktigt. Chefen finns alltid där som stöd vid svåra patientfall eller när privatlivet helt plötsligt vänds upp och ner. Personalomsättningen är låg, stämningen god, vårdkvaliteten hög och utbildningsklimatet starkt.
En känd faktor för framgång i vår AT-ranking är att låta medarbetarna få påverka verksamheten.
Något vi i SYLF sett är en känd faktor för framgång i vår AT-ranking är att låta medarbetarna få påverka verksamheten. Det visar både siffror och fritextsvar, år efter år, så även denna gång. Inför den här krönikan lade jag ut en fråga på Twitter: ”Vad var det er chef gjorde som bidrog till att ni trivdes så bra på arbetsplatsen och valde att stanna kvar?”. Jag var nämligen nyfiken på att ta reda på mer. Är det här något unikt för läkare? Gensvaret blev enormt. Över 31 000 personer såg min tweet och nästan 3 000 interagerade med den. Jag märkte att frågan engagerade och många var de personer som ville berätta och dela sina erfarenheter av vad det var som gjorde deras chef så unik. De allra flesta (oaktat bransch!) beskrev just att chefen hade
givit dem möjlighet att påverka verksamheten, lyssnat på personalen, agerat därefter och givit dem frihet under ansvar, utan detaljstyrning.
Att få arbeta utan detaljstyrning är också en känd framgångsfaktor när man vänder sig till forskningen. Enligt den välkända krav-kontroll-stöd-modellen av Karasek och Theorell kan man klara av högt ställda krav under förutsättning att man upplever en hög grad av kontroll och samtidigt har möjlighet till stöd från till exempel sin chef. Att arbeta som underläkare är till sin natur något som ställer höga krav. Såväl medicinska kunskaper som sociala färdigheter och förmåga att leda andra testas dagligen. Om man då avkrävs orimlig pappersexercis, tvingas arbeta i krånglande IT-system eller med medicinska tillstånd över ens egen kompetensnivå och dessutom har en frånvarande chef är det lätt att känna sig stressad, otillräcklig och vilja byta arbetsplats.
Jag önskar att fler gjorde som min väns chef och satsade på sin personal. Det är faktiskt inte rocket science. För visst är det så att bättre villkor för underläkarna ger bättre vård för patienterna! •
Läs Madeleines förra ordförandeord här!
