Från sjuksköterska på Venhälsan till specialistläkare på Amelmottagningen
Du har beskrivit dig själv som ”en gammal SÖS- räv” – berätta!
Jag började arbeta på SÖS 1996 som nyutexaminerad sjuksköterska på en hematologavdelning. Så småningom sökte jag mig till avdelning 53 som då var en slutenvårdsavdelning för patienter med HIV. Jag fick verkligen vara med om medicinhistoria, för samma år kom de nya proteashämmarna. Från att vården främst var av palliativ karaktär där många unga män låg avmagrade och döende med morfindropp i sina sängar till att förloppet för vissa av dem närmast mirakulöst vände och de kom tillbaka till livet. Faktiskt överlevde så många att själva avdelningen till slut fick stängas.
Jag fick verkligen vara med om medicinhistoria.
Jag började då jobba på öppenvårdsmottagningen Venhälsan som också vände sig till män som har sex med män, men jag som var van vid att jobba på golvet och ha mycket att göra kände mig rast-lös. Någonstans där förstod jag att jag hellre ville arbeta som läkare eftersom jag var intresserad av att driva utredning, diagnostik och behandling, och precis samtidigt introducerades den nya antagningsformen till Läkarprogrammet på KI, PIL (prov- och intervjubaserad antagning). Ända sedan högstadiet hade jag haft en stark fascination för människokroppen och gått ut naturvetenskaplig linje på Södra Latin med OK betyg, men inte 5,0 som man tidigare behövde för att bli läkare. Nu såg jag min chans, gjorde högskoleprovet, intervjuer och de skriftliga uppgifterna och kom in på första försö-ket. Sedan har jag också varit läkarkandidat, vikarierat som läkare före AT och även gjort AT på SÖS. Så nog är jag en gammal SÖS-räv.
Var det självklart att bli gynekolog och obstetriker?
När jag pluggade till sjuksköterska var det med sikte på att bli barnmorska, så intresset för kvinnohälsa fanns med från första början. Förutom att det är en väldigt rolig specialitet rent medicinskt finns det också en politisk aspekt som tilltalar mig, och som känns speciellt angelägen i dessa dagar när konservativa och religiösa krafter försöker begränsa kvinnors fria val. I studier som ingår i min avhandling kunde vi visa att den senaste generationens akut-p-piller, ulipristalacetat, inte påverkar ett befruktat äggs förmåga att fästa i livmodern (de hämmar eller skjuter upp ägglossningen), och är därmed alltså inte ett abortpreparat. Denna och andras studier där verkningsmekanismen av akut-p-piller undersökts har ökat acceptansen för akut-p-piller i länder där abort fortfarande är kontroversiellt. Det känns roligt att bidra med ny kunskap och vara med och påverka.
Du delar din tid mellan vanligt gyn/obs-arbete och Amelmottagningen för kvinnor med erfarenhet av könsstympning.Berätta om Amelmottagningen!
Själva mottagningen öppnade redan 2003 av Meri Liljegren som i många år jobbade som gynekolog på mottagningar längs T-banan runtom i Stockholm. I sitt arbete hade hon stött på könsstympade kvinnor och ville öppna en specialiserad mottagning för dem där de kunde få hjälp med besvär som var relaterade till ingreppet. I början var det bara 10–15 per år som kom, men det ökade sakta men säkert, och mottagningen fick snart sitt namn efter det arabiska ordet för hopp.
2017 startades Amelprojektet av några av mina kollegor, ett utbildningsprojekt kopplat till mottagningen, och jag anslöt året därpå. Förutom att träffa kvinnor som vill komma till vår mottagning åker vi runt och föreläser om könsstympning och utbildar yrkesverksamma personer som träffar kvinnor med erfarenhet av kvinnlig könsstympning – andra läkare och barnmorskor, men även skolhälsovård, socialtjänst och polis. Hur frågar man? Vad för slags problem frågar man efter? Var i världen förekommer det? När skriver man en remiss till oss? Kunskapstörsten är stor och nu strömmar det in kvinnor – på två år har nybesöken till oss ökat med 80 %. Vi tolkar det som att behovet fanns redan innan, men att fler nu vet vart de kan vända sig för specialistvård.
Jag tycker att jag har världens lyxigaste jobb, som får ta del av främmande människors sexliv och livsöden dagarna i ända.
Det här numret har tema VÄRDE. Har du varit i en situation där du behövt bevisa ditt värde trots att du inte borde varit tvungen till det?
Ja. Som kvinna med ett etniskt påbrå som avviker från normen känner jag relativt ofta att jag behöver vara lite bättre för att bli respekterad så som jag förtjänar. Och det är väl egentligen något som följt mig genom hela livet. Jag är uppvuxen på Södermalm i Stockholm på 80-talet med en svart ameri-kansk mamma och en vit, svensk pappa. Det var inte många barn med min hudfärg på Söder då. När jag går ut i väntrummet för att hämta en pati-ent kan jag inte så sällan ana en sorts tvekan eller skepsis i någon bråkdels sekund, när hon eller anhöriga ser mig. Kanske är det av rädsla att kommunikationen ska bli svår, ansiktsuttrycket försvinner nämligen så fort jag öppnar munnen. Det innebär kanske att jag initialt känner att jag måste anstränga mig lite mer, liksom vara extra trevlig och kompetent. Men på Amelmottagningen är det precis tvärtom – där kan jag plocka poäng bara på att se ut som jag gör. Jag ser ofta en lättnad och tillit i patienternas ansikte när de ser mig. Det känns värdefullt.
Du alltid är så vänlig och inkluderande även i stressiga situationer. Hur lyckas du med det?
Vad fint att du säger så! Jag tror helt enkelt bara att jag är nyfiken på alla människor. Och väldigt oimpad av hierarkier. Det känns väldigt främmande att jag skulle bete mig annorlunda mot en människa för att den har eller inte har en viss position. Förutom att det också ingår i våra jobb som läkare anser jag att något annat vore respektlöst mot den eller de personer som är där för att lära sig. Och så tycker jag om att undervisa! Jag vill liksom att folk ska förstå och kanske känna att det är lika intres-sant och spännande som jag. Mina barn tycker i och för sig att jag är helt hopplös, de drar sig från att fråga mig saker ibland för att jag alltid vill förklara utförligt från grunden när de bara vill ha ett snabbt svar.
Jag tycker också att det är viktigt att förklara för patienterna, jag vill att de verkligen ska förstå sin anatomi, sjukdom och föreslagen behandling. Över-lag älskar jag att prata med människor och tycker jag har världens lyxigaste jobb, som får ta del av främ-mande människors sexliv och livsöden dagarna i ända. Enda problemet är att jag alltid drar över mina mottagningar.
