Det är viktigt att sätta gränser

Text: Karin Ström. Foto: Privat

Ortopedi, thoraxkirurgi och neurokirurgi toppar bottenlistan av specialiteterna som kvinnor väljer bort. Fortfarande verkar det vara ekvationen mamma = kirurg som sätter käppar i hjulet. I en artikel i Läkartidningen 11 mars 2026 beskrev läkarstudenter från Uppsala universitet att kirurgkursen kom levererad med visdomsord om att specialiteten helst skulle undvikas om man ville ha ett liv utanför sjukhuset, och att som kvinnlig kirurg skaffa barn utmålades som omöjligt. Samtidigt ökar andelen kvinnor inom traditionellt mansdominerade specialiteter. Vad har gjorts, och görs, som är rätt? Vad finns kvar att förbättra för att specialiteter ska upplevas som möj­liga för alla?

Marie-Louise Lydrup är disputerad överläkare och kolorektalkirurg på Skånes universitetssjukhus­­ Malmö.  Som tidigare schemaläggare och mångårig handledare åt doktorander och ST-läkare upplever hon att hon haft stort inflytande på den kultur som nya ST-läkare möter på kliniken, en kultur som förändrats mycket genom åren i takt med att samhället i stort förändrats. 

– Under grundutbildningen i Lund tyckte jag att kirurgi verkade jättekul och hade siktet inställt på det. Men när jag gjorde AT i Lund i början av 90-talet, med en ettåring hemma, fick jag känslan av att det var en omöjlighet, berättar Marie-Louise. Det jag såg som småbarnsförälder uppfattade jag inte alls som student, vilket i sig är intressant.

"Jag kan känna att de val som jag och mina kvinnliga kirurgkollegor gjorde då, på 90-talet, möjliggjorde för fler kvinnor att komma efter"
_{Marie-Louise Lydrup, kolorektalkirurg}

Marie-Louise såg att miljön var svårare för kvinnor­na. De blev i mycket högre grad ombedda av sjuksköterskorna att göra sysslor som inte var medicinska, medan männen slapp undan. Kvinnorna fick mer kring­arbete och skitjobb, medan männen kunde ägna sig åt de syssel­sättningar som gav tydligare meriter. Forskning skulle ske utanför arbets­tid, vilket inte gick ihop med att vara småbarnsmamma. Lösningen för Marie-Louise blev att byta spår till gyne­kologi.

– Gynekologin var en helt annan värld. Också jourtung, absolut, men inte alls samma förväntningar om att man skulle jobba utanför arbetstid. 

Kirurgin lockade fortfanrade

Efter AT i Lund fortsatte Marie-Louise med ST i gyne­kologi och obstetrik i Kristianstad. På den tiden ingick ett års randning på kirurgen i gynekologi-ST:n, och när randningen närmade sig sitt slut kände hon att kirurgin var det som lockade. Hon pratade med klinikchefen som sa att hon var välkommen att fortsätta och bli dubbelspecialist. Inte förrän Marie-­Louise var 39 följde hon alltså sin egentliga dröm och växlade över till en ST i kirurgi – nu med tre barn hemma.

– Jag kan känna att de val som jag och mina kvinn­liga kirurgkollegor gjorde då, på 90-talet, möjlig­gjorde för fler kvinnor att komma efter. För oss var det fantastiskt att få möjligheten att bli kirurg, så vi svalde betet, visade att det gick. Jag funderade inte på det sätt som dagens kvinnor och män, helt ade­kvat, gör kring uppoffringarna och om det skulle vara värt det. 

"Det är oerhört roligt att ha fått vara med och uppleva denna förändring" Marie-Louise Lydrup, kolorektalkirurg

Marie-Louise har funderat mycket kring kvinnliga läkares situation och vilka hinder som funnits och finns för dem i yrkeslivet, och vilka av dessa hinder som är yttre respektive inre. Hon har landat i att det är fler inre hinder nu för tiden, medan det tidigare var fler yttre. När Marie-Louise började sin ST i kirurgi vågade kvinnor knappt berätta att de var gravida. 

– När jag tidigare jobbade som schemaläggare var det självklart för mig att säga ”Vad roligt att du är gravid! Det löser vi i schemat!” 

Världen finns även utanför sjukhusen

Marie-Louise tycker också att det är viktigt att säga att det hänt oerhört mycket i samhället utanför den kirurgiska miljön vad gäller möjligheterna för kvinnor att välja utifrån intresse och fallenhet, och att vi globalt har vi en fantastiskt bra situation för kvinnor i Sverige.

– Det är oerhört roligt att ha fått vara med och upp­leva denna förändring. På 90-talet var vi inte många kvinnor på svenska kolorektalkirurgiska möten och idag finns det flera mycket kompetenta kvinnliga professorer i ämnet i Sverige. Det ska dock kommas ihåg att situationen är helt annorlunda i södra Europa.

Empatisk – och street-smart

År 2023 fick Marie-Louise Mogrenpriset i medicin, som delas ut i samarbete med Karolinska institutet till en aktiv kliniker som lägger stor vikt vid empati och patientkontakt. Det har hänt ibland att en sjuksköterska berättat att inneliggande patienter framfört att de föredrar att det är Marie-Louise som kommer och pratar med dem, och inte den som egentligen är ansvarig för patienten.

– Då tycker jag att det är viktigt att sätta gränser,
så att man inte blir utnyttjad för sin empatiska för­måga. Det kanske just är kollegan som patienterna inte föredrog, som behöver träna på en bättre patientkontakt? Jag tror att det fortsatt ibland är så att vi kvinnor kompenserar och korrigerar till­korta­kommanden som uppstår och tar på oss arbetsupp­gifter som kanske inte alltid är jättemerit­erande, medan männen är mer street-smarta. Jag tror vi ska diskutera det mer.

Konsensusdriven eller riskbenägen

Marie-Louise har med stort intresse följt den forskning som bedrivits i till exempel Sverige, som visar att kvinnliga kirurger genomgående har lägre risk för komplikationer, oavsett erfarenhet och operationernas svårighetsgrad.

– För det första är vi mer fingerfärdiga. Men den stora orsaken tror jag är att kvinnor överlag är mer följsamma gällande riktlinjer, mer benägna att disk­utera och söka konsensus. Män kan vara mer riskbenägna, helt enkelt våga mer, vilket absolut behövs i vissa situationer. Därför tror jag att en mix av män och kvinnor är bäst på varje arbetsplats, liksom en mix av personer med olika egenskaper.

"På 90-talet var vi inte många kvinnorpå svenska kolorektalkirurgiska möten och idag finns det flera mycket kompetenta kvinnliga professorer i ämnet i Sverige" Marie-Louise Lydrup, kolorektalkirurg

Komplikationer efter kirurgi och hur man hanterar dem som kirurg är något som Marie-Louise funderat mycket på genom sitt yrkesliv. Länge verkade det som att de manliga kollegorna inte drabbades lika hårt av dem, hade lättare för att skaka av sig det.

– Jag trodde vi var olika, tills jag förstod att mina manliga kollegor tyckte att det var precis lika jobbigt, men de visade det inte. Istället kunde det vara något som kom fram via deras fru i ett socialt sammanhang. Vi kvinnor har ofta ett större behov av att prata om det svåra, men det betyder inte att det känns annorlunda inuti.

Framtiden ser ljusare ut

Marie-Louise gläds åt att de nya ST-läkare som börjar på hennes arbetsplats har ett mycket sundare förhållningssätt till balansen mellan arbete och fritid. Framtidens utmaningar med specialiteten handlar fortsatt om att göra arbetet som kirurg mer kompatibelt med familjebildning och ett liv utanför sjukhuset, oavsett om man är man eller kvinna. I takt med att samhället blir alltmer jämställt har ju även män ett allt större behov av förutsägbara arbets­tider och hämta och lämna-kompatibilitet.

– Vi riskerar att tappa många duktiga män som vill vara närvarande och engagerande familjefäder, om vi inte fortsätter att anpassa vår verksamhet efter föräldrars behov. Det är avgörande att läkare väljer disciplin utifrån intresse och inte utifrån om man står ut med en orimlig belastning. Det går att bli myc­ket bättre. I Danmark har läkare kortare arbetstid än i Sverige och jag är övertygad om att de jobbar effektivare i Danmark. Vi måste absolut arbeta med frågan även här! Arbetslivet har ju faktiskt ett slut, och då måste ju allt annat i livet ha fått växa.