Klockan är halv fem på morgonen och jag har jobbat sedan klockan fem kvällen före. Jag och min AT-kollega har jobbat undan på akuten och jag ser fram emot att få gå och lägga mig ett par timmar. Jag har just kommit upp på jourrummet, tagit av mig skyltar, stetoskop, ficklampa och allt annat jag belamrar fickorna med på jourerna och tagit upp tandborsten ur väskan när kollegan ringer. ”Det är två orangeprioriterade patienter på väg in, en allergi och en intoxikation, kan du komma och hjälpa mig med intoxen?” säger han. Att patienterna är prioriterade som orange i akutmottagningens prioriteringssystem betyder förvisso att de är så sjuka att de ska bedömas av läkare inom tjugo minuter, men jag hinner i min trötta hjärna tänka ”Du kan väl vänta tills de kommer och se om du behöver min hjälp eller inte?”

När jag gjorde mitt första underläkarvikariat på ett universitetssjukhus fick jag, efter två timmar första dagen på jobbet, höra att ”det vore bra om du blev självgående så fort som möjligt”. Jag hade ingen aning om hur en rond egent­ligen gick till, hur man skrev recept, hur mycket syrgas man egentligen kan ge till en patient med svår KOL eller hur man behandlar ångest i livets slutskede. Det var en högspecialiserad avdelning och alla patienter var svårt sjuka och inte sällan döende. Jag minns känslan när jag var ensam på avdelningen och en sköterska kom och stressat meddelade att patienten på rum 8 var medvets­lös. Medvetslös? Panik! Första veckan grät jag varje dag i kopieringsrummet.

Under AT på ett mindre sjukhus har jag fått det stöd jag behöver under natt­jourerna och jag har, åtminstone oftast, känt mig trygg. Inför en medvetslös patients ankomst till akuten känner jag nu ”medvetslös, jaha”. Noll panik. Jag känner till och med att jag med lugn och sans kan handleda kollegan som ringer efter hjälp (”patienten är medvetslös, panik!”). Det trodde jag aldrig.

Jag lägger ned min tandborste i väskan igen, stoppar på mig prylar och skyltar och släpar mig gäspande tillbaka till akuten. Den unge man som druckit för mycket alkohol i lördagsnatten har nykt­rat till under ambulansfärden. Jag behöver inte göra någonting. Men jag vet att jag har besparat min kollega känslan av panik över att eventuellt inte kunna hantera situationen. Jag har gett honom den trygghet som mina seniora kollegor gav mig när jag var AT-läkare. Nästa gång kanske han känner säkerheten i att vänta med att ringa tills han sett hur patienten verkar må. Oavsett är det värt det, tänker jag, när jag plockar av mig skyltarna och prylarna för andra gången den här natten.

Mer från Moderna Läkare