Via olika säkra och osäkra källor på internet har jag (tvärt emot allt jag lärt mig på forskningskursen om systematisk litteratursökning) läst på om kameleonter. Helt utan att göra en enda statistisk analys har jag också kommit fram till att kameleontens beteenden och egenskaper har säkra samband med många av de kvaliteter utbildnings­läkaren kämpar för att tillägna sig.

Som läkarstudent har man stor nytta av att likt kameleonten ha både klibbiga klätterfötter och gripsvans. Detta för att minska risken att handledaren smiter iväg och för att kunna klibba fast vid de andra studenterna i gruppen, då man kämpar för att inte gå vilse i kulvert­systemet. AT- och ST-läkarkameleonter har stora ögon, med 360 graders synvinkel och de kan se i två olika riktningar samtidigt. Detta möjliggör att kunna hålla ordning på sepsislarmet som tappar trycket, samtidigt som man tittar på ett EKG och spanar efter bakjouren som ju skulle komma snart… Deras tunga kan bli upp till två gånger deras egen kropps­längd, för att snabbt kunna slurpa i sig morgonkaffet utan att behöva ta med sig koppen till ronden. För övrigt lär sig kameleontungar så snart de är kläckta att klara sig på egen hand, vilket är en fördel då ingen har tid att ta hand om dem när det ska gås jour.

Kameleonten kan snabbt efterlikna en 70-talsfåtölj när avdelningsöverläkaren närmar sig för att meddela att ytterligare en epikris måste skrivas, men för­mågan att observera och anpassa sig till omgivningen har många andra fördelar också: den kan raskt läsa av vem som är rätt person att fråga för att så snabbt som möjligt lära sig hur det fungerar på den här mottagningen, i vilket hemligt fack blanketten om matvanor ska ligga, hur den får någon att följa upp patientens blodtryck, var den får (och absolut inte får) ta kaffe, hur den ska bete sig för att få kollegan att komma och hjälpa till och hur den smälter in i en ny arbetsgrupp varannan vecka.

Hela utbildningen inräknat har jag övat på mina kameleont-egenskaper i snart 10 år. Som ST-läkare behöver jag fortfarande kameleonta på mina randningar, men det börjar lugna ned sig och det känns fantastiskt. Det tar nämligen väldigt mycket på krafterna att hela tiden vara beredd att byta attityd, riktning eller strategi för att bli accepterad och få det att fungera på jobbet, som är nytt nästan varje dag. Så snälla, tänk på att vi alla måste hjälpa våra nya eller tillfälliga kollegor genom att komma ihåg att varje dag för dem kan kännas som att vara kameleont i ett bollhav. •

Mer från Moderna Läkare