Det är den 8 mars, Internationella kvinnodagen. Jag går nattjour. Under dagen har sociala medier flödat över av stärkande budskap till kvinnan. Det har också förekommit en del humoristisk satir kring de som ifrågasätter nyttan av en internationell kvinnodag. Parallellt finns ungefär lika många inlägg som verkligen gör just det. ”Har vi det inte ganska jämställt redan? Är det inte lite orättvist att inte mannen får en egen dag?” (Vilket han för övrigt redan har, vilken enligt Wikipedia ej ska förväxlas med ”fäderneslandsförsvararens dag”).

När jag började arbeta som underläkare på akuten kände jag mig ifrågasatt varje dag. Skulle jag lägga in en patient på avdelning synades varje beslut. ”Varför ska du inte göra en röntgen?” ”Hur har du tänkt här egentligen?” ”Jag förutsätter att du tänker ge patienten dropp!” Ofta upplevde jag att jag inte ens hann berätta färdigt vad jag hade tänkt innan frågorna började hagla. När jag beklagade mig för mina manliga kollegor i samma situation kände de inte alls igen sig. Jag upplever att jag har behövt bevisa så mycket mer, vara flera gånger ”duktigare” för att accepteras. Fortfarande finns det en undersköterska som varje gång jag ger en ordination verkar känna sig tvungen att upplysa mig om att hen ”faktiskt har jobbat här i fyrtio år”.

Klockan elva på kvällen denna fredag i mars kommer en ung kvinna in till akuten. Hon har försökt ta sitt liv med hjälp av tabletter. När jag frågar vad det var som hände, berättar hon att så här mår hon varje dag. Varje dag känner hon att det vore bättre att inte finnas. Hon har gjort flera självmordsförsök, får mediciner och samtalsstöd, men ingenting hjälper. Självskadeärr täcker armarna. Mitt i allt det här känner jag ett behov av att be hennes styvpappa gå ut ur rummet för att i enrum fråga patienten om det finns någon som gör henne illa.
Senare på natten rådfrågar min kollega mig om en patient. Hon har kommit in några timmar tidigare för att hon har bröstsmärta och andningsbesvär. Efter en stunds samtal har det framkommit att symptomen debuterade strax efter ett telefonsamtal om att hennes syster blivit våldtagen. Händelsen har filmats och lagts upp för allmän beskådan på Internet. Vår uppgift är att utesluta att smärtan kommer från hjärta eller lungor. Både jag och min kollega förstår, innan vi har sett vare sig prover eller EKG, att den här smärtan är själslig.

Det må vara hänt att vi har kommit långt med jämställdheten, men vi är inte framme. Jag tänker inte sluta synliggöra, påpeka eller vara besvärlig. För varje dag kommer vi lite längre. Och frågar du mig så röstar jag för att behålla den där kvinnodagen, i alla fall tills den inte behövs längre.

Mer från Moderna Läkare