Dr Fredrika
”Är du orolig?” frågar en släkting, boende i Skåne, när vi hörs över telefon. Han syftar på den pågående coronapandemin och belastningen på sjukvården i Stockholm. Jag anar att han också undrar om jag är orolig för den egna hälsan och risken att bli smittad.
”Nej, det känns helt okej”, svarar jag efter en kort stund. ”Inte för att jag aldrig oroar mig för saker”, tillägger jag. Min släkting skrattar. Han vet precis vad det rör sig om.
Jag har under livet plågats av en återkommande oro rörande miljö och klimat. I perioder har jag haft svårt att släppa tankarna på de stigande halterna av koldioxid i atmosfären, på korallblekning, fracking, insektsdöd och avverkning av urskog.
Många gånger har jag känt mig ensam när fikarummets samtal dominerats av planer på långa flygresor eller annan miljöbelastande konsumtion. Det tar emot att kommentera andras privata angelägenheter och den som lyfter klimatfrågan gör så med risk att skapa stel stämning.
Trots att de pågående klimatförändringarna har uppmärksammats av WHO som 2000-talets största hot mot folkhälsan upplever jag att läkarkåren, med få undantag, har varit tyst. Även om ett ständigt arbete skall pågå för en hållbar sjukvård får ofta andra intressen, inte minst ekonomiska sådana, gå före.
Coronapandemin har på mycket kort tid förändrat både arbetet inom vården och människors beteenden på fritiden. Sociala medier kokar av gruppdiskussioner. Medias bevakning är rigorös och man följer utvecklingen från dag till dag. Både på arbetsplatsen och i samhället i stort märks det tydligt att krisen tas på allvar.
Precis som när det gäller klimatkrisen finns nu reell anledning till oro, men denna gång står responsen från samhället i bättre proportion till problematiken. Och i fikarummet talar vi med varandra om problemen, samarbetet och uppoffringarna. Helt utan stel stämning.