En inblick i infektionsklinikens pandemivardag

Hur har ditt arbete förändrats i samband med corona-pandemin?
Kärnan i arbetet vi utför på vår klinik är i grund och botten det samma. Vi träffar och tar hand om patienter med infektionssjukdomar, som tidigare. Den stora skillnaden, som är så frustrerande nu, är att vi inte har något att erbjuda behandlingsmässigt. Sen har i stort sett alla patienter på våra infektions­avdelningar sen slutet av mars haft samma infektion vilket gör att man lätt smalnar av sitt sätt att arbeta och tänka.

Vilka är de största utmaningarna i jobbvardagen för dig?
Att hantera att så många förhållandevis unga patienter, med få eller inga bakomliggande sjukdomar, som blir allvarligt sjuka och i en del fall går bort – det är den största utmaningen. Jag kan ibland känna mig maktlös i det. Jag skulle också vilja stötta sjuksköterskorna och undersköterskorna mer. De som står mest inne på sal och spenderar mest tid med patienterna. Det är även svårt att hitta, sortera och värdera all den information som dagligen tillkommer kring bland annat sjukdomsmekanismer och behandlingar.

Hur ser du på den enorma omställning som sjukvården i Sverige och i synnerhet i Stockholm har gjort?
Jag är djupt imponerad! Trots att vi inte tränat på eller upplevt något liknande i modern tid har en enormt stor mobilisering skett. Människor från alla håll och kanter har slutit upp för att lösa de problem vi hela tiden ställs inför. Många verksamheter utanför vår egen infektionsklinik har verkligen klivit fram och hjälpt till på ett sätt jag aldrig hade kunnat föreställa mig innan detta hände. Jag önskar att alla hittar sätt att förhålla sig. Att hantera en sån här kris en kortare tid är en sak, men att orka hålla ut i ytterligare veckor, kanske månader, det kräver långsiktig planering.

Vilka lärdomar tar du med dig från den här tiden?
Hur svårt det är att förbereda sig för något man aldrig tidigare varit med om. Alla dessa små problem som dyker upp på vägen, som man aldrig ens reflekterat över skulle kunna hända. Och hur viktigt det är att faktiskt träna på ovanliga situationer så man vet vad man ska göra när det verkligen gäller.

Trots att vi inte upplevt något liknande i modern tid har en enormt stor mobilisering skett.

När jag tänker tillbaka på den här tiden kommer jag säkert minnas de stora förändringarna som skett över kort tid. Från de initiala dagliga justeringarna av vilka områden i Italien som skulle provtas, till behandlingar som testas och sedan avskrivs efter någon vecka, till nya diagnostiska metoder som tillkommer och alla nya problem som uppstår varje vecka.

Något som också kommer att stanna kvar hos mig är känslan av att så länge vi anstränger oss, så länge vi finner gemensamma mål att arbeta mot, kan vi ta oss igenom oerhört mycket mer än man någonsin kunde tro.

Vad vill du säga till andra i samhället som inte arbetar inom eller har insikt i arbetet i vården?
Jag skulle vilja säga som min fantastiska kollega: ”Var stolta över förtroendet vi fått. Om var och en förvaltar det väl klarar sjukvården att möta behoven ett tag till. Ta ditt ansvar och håll ut!”.