I höstas publicerade Läkartidningen en artikel om att Sveriges läkarförbund student gjort en kart­läggning över schemaläggningen på landets läkarutbildningar. Undersökningen visade att flera läkarutbildningar vissa veckor överskrider 40 timmar per vecka, exklusive självstudier, och inte ger tillräcklig dygnsvila i samband med natt- och helg­jourer under kliniska moment. Detta ville förbundet ändra på, inte minst mot bakgrunden att läkarstudenter mår sämre än normalpopulationen.

Artikeln genererade omedelbart raljanta kommentarer från läkare längre fram i karriären. Under rubriken ”Nu får ni väl ändå ge er” öppnade någon med frågan ”Finns det ingen gräns för hur litet man ska behöva pitcha in?” Bortskämda studenter skulle minsann direkt lära sig vilket slit det var att vara läkare, annars hörde de inte hemma i skrået. Och på 70-talet gick man minsann jour från fredag morgon till måndag eftermiddag.

Varför ska man som just läkare vara beredd att offra både fritid och hälsa för sitt jobb?

Är läkaren ständigt beredskapsvillig övermänniska?
En universitetslektor från KI kommenterade syr­ligt att på UCLA, där han undervisade för tillfället, var den övre gränsen för studenter 80 timmar per vecka. Men andra röster kom också till tals. ”Varför ska man som just läkare vara beredd att offra både fritid och hälsa för sitt jobb?” undrade någon, medan en annan frågade om det verkligen var
så orimligt att inte vilja utbilda sig på sin fritid – speciellt inte om man hade barn att ta hand om samtidigt.

Diskussionen identifierade två läger: Å ena sidan de som menade att läkaryrket inte är ett jobb som alla andra, eftersom läkaren har ansvar över människors liv och hälsa, och därför också kräver en tuff utbildning som får lov att inskränka på fritid, sömn och välbefinnande. Å andra sidan de som ifrågasatte idealet av läkaren som en ständigt beredskapsvillig övermänniska, och dessutom efter­frågade evidensen i att lära sig under tidspress och sömnbrist.

Stolthet i att ställa upp
Så varifrån kommer idén om läkaren som super­hjälte, som alltid är redo när plikten kallar och står över de vanliga dödligas värdsliga behov? Och hur gör vi upp med den?

NILS UDDENBERG, författare och docent i psykiatri, har funderat en del över frågan.

När du är med en patient ska du vara den med hundra procent, men nu är du inte är med den ska du kunna koppla bort den till hundra procent.

”Jag tror många läkare har ett behov att känna sig märkvärdiga, det finns inbyggt i läkarrollen ganska tidigt. Det finns en stolthet i att kunna vara den som alltid ställer upp. Och blickar man lite längre tillbaks i tiden var ju husläkaren en egenföretagare som konkurrerade på en öppen marknad, och då fanns det givetvis också ett eget vinstintresse parallellt med den moraliska plikten i att komma när helst patienten kallade, även om det var mitt under söndagsmiddagen”, säger Nils Uddenberg.

När Nils Uddenberg började jobba på 60-talet fanns det inga arbetstider – man gick hem när allt som behövde göras var gjort, och det kunde bli ganska sent. Arbetstiderna reglerades redan 1970, men trots detta upplever många läkare idag – kanske särskilt underläkare med litet att säga till om – att man fortfarande förväntas stanna kvar tills man är klar.

Förväntningar tydliggörs i coronatider
”Det förväntas på något sätt att läkare också är ett ideellt jobb, det blir oerhört tydligt i dessa Corona- tider. ’Jag skulle gått till jobbet även om jag inte fått lön’, sa en intensivvårdsläkare i en artikel i DN häromveckan. Det förväntas att man har en läkaretik som går ut på att ständigt finnas till hands och till och med ställa upp och riskera sin egen hälsa”, säger Nils Uddenberg.

Tanken att det existerar ett kontrakt mellan samhället och läkaren växte fram på 1800-talet i samband med bildandet av medicinska akademier. I stadgarna till franska Académie nationale de médecine står att akademin är särskilt inrättad för att svara på alla förfrågningar som kommer från regeringen om alla ämnen som kan beröra folkhälsa, olika områden av juridisk medicin, agiterandet för vaccination och mycket mer.

Kanske upplever många läkare idag att samhället sviker sin del av kontraktet. Att få vänta i åratal på AT-tjänst och jobba lägst ner i hackordningen på en position som egentligen inte ska finnas är kanske inte den introduktion till yrket man såg framför sig när man började på läkarprogrammet. Som ny läkare är det lätt att känna att samhället tar en för givet, och systematiskt utnyttjar en som billig arbetskraft.

Rätt att se sitt jobb som bara ett jobb
”Om läkarna upplever att samhället sviker sin del av kontraktet minskar viljan att ta i från tårna varje minut på dygnet. Men faktum är att jag tycker att läkare har rätt att se sitt jobb som bara ett jobb, oavsett om de känner sig tagna för givet av samhället eller inte. Läkaryrket är ett svårt yrke där man måste lämna dåliga besked och göra saker som man känner att man knappt klarar av, och det gör också behovet av återhämtning blir väldigt stort. Jag undervisade under en tid i medicinsk psykologi och etik på KI och då brukade jag säga till mina studenter att när du är med en patient ska du vara den med hundra procent, men nu när du inte är med den ska du kunna koppla bort den till hundra procent. Det tror jag är viktigt för att orka”, säger Nils Uddenberg.

Underläkare pressas tills omdömet vacklar…
I USA har man en lång tradition av att pressa nya läkare till det yttersta. Den övre gränsen med 80 timmars arbetsvecka, som UCLA-professorn så raljant refererade till i kommentarsfältet, lagstad­gades 1989 efter att 18-åriga Libby Zion avlidit under sin vårdtid på New York–Presbyterian Hospital. Hennes pappa, advokat och skribent i The New York Times, ansåg att dödsfallet var ett res­ultat av underbemanning samt överarbetade, sömndepraverade underläkare, och drev fallet i rätten. Rättsfallet resulterade i en ny lag som stipulerade att underläkare (interns och residents) inte fick arbeta mer än 24 timmar i sträck, och inte mer än 80 timmar i veckan.

ROBERT W MARION, författare och barnläkare som arbetar på Childrens Hospital at Montefiore i The Bronx, har i böcker som Learning to Play God och The Intern Blues kritiserat det amerikanska läkarutbildningssystemet där underläkare pressas tills medkänsla och omdöme vacklar.

Genom att tvinga underläkare att arbeta fler timmar kan man sänka sjukhusens driftskostnader.

”Fram tills 1989 arbetade man som underläkare i New York var tredje natt, från klockan åtta på morgonen till eftermiddagen dagen efter, i pass som sträckte sig upp mot 36 timmar. Under sitt första år som resident arbetade man ofta 100–120 timmar i veckan” berättar Robert Marion.

…av ekonomiska orsaker
Orsaken till att underläkare pressades så hårt var helt och hållet ekonomiska – det var och är mycket billigare att bemanna avdelningarna med oerfarna läkare. Genom att tvinga underläkare att arbeta fler timmar kan man sänka sjukhusens driftskostnader.

”I och med regleringen 1989 har det blivit bättre, men de bakomliggande incitamenten finns kvar. Det finns mycket mer kvar att göra för att förbättra arbetsmiljön och undervisningsförutsättningarna för unga läkare i USA”, berättar Robert Marion.

Stanna upp en sekund – för patienternas skull
När diskussionens vågor böljar höga om hur myc­ket supermänniska en läkare egentligen ska vara, är det kanske viktigt att stanna upp en sekund och tänka efter varför det är så viktigt att vi inte pressar oss själva till det yttersta – inte bara för vår egen skull. Utan just för att vi faktiskt ansvarar för andra människors liv och hälsa. •

Karin Ström
Läkarstudent
Mer från Moderna Läkare