Jag är trött på förändringar! Förutom alla EKG-förändringar, förändrade avföringsvanor, oregelbunden menstruation, oregelbunden sömn och svängande feber så har jag dessutom först varit läkarkandidat och sedan AT-läkare. Jag är trött på att lära mig nya rutiner och jag är trött på att prestera socialt för nya kollegor där man aldrig kommer undan med att ha en dålig dag. Nu ska jag äntligen få sitta på samma stol och sura. Eller?
Till sommaren påbörjar jag en ST-tjänst på samma vårdcentral där jag tillbringade min AT och där jag ser fram emot oförändrade labbvärden, regelbunden sinusrytm, välreglerade blodtryck, kontinuerlig uppföljning (välkomna till min romantiserade bild av primärvården).
Det är en psykosomatisk legitimationsreaktion
Mest av allt ser jag fram emot att ha kvar allt på samma sätt. Samma kollegor, samma patienter, samma tåg varje morgon, samma dåliga gastritkaffe, samma långsamma dator och samma arbetskläder (okej inte samma, likadana, jag byter varje dag som alla andra, så alla hygiensköterskor kan lugnt somna om igen). Jag ska äta samma matlåda varje dag, ta samma fula väg genom industriområdet till och från tåget och logga in på samma morgonmöte varje morgon där jag inte kommer att skämmas ett dugg för mitt morgonsvullna ansikte, eftersom alla mina kollegor vet att jag är ännu svullnare i verkligheten.
Jag måste visserligen skaffa en ny ST-namnskylt. En att trycka fast på bröstet som tillägg till mitt redan existerande tryck över bröstet (ni behöver inte oroa er, det är en psykosomatisk legitimationsreaktion).
Den röda läkarskylten får jag ha kvar, alltså den som många tycker liknar en stoppskylt. Eventuellt kommer jag att komplettera med en faktisk stoppskylt som jag plockar fram varje gång någon har ett förändringsförslag.
Jag måste skaffa högre lön också. Trots min nya lön kommer jag att vägra att byta livsstil. Jag får väl bara skaffa ett sätt att göra av med mer pengar. Det effektivaste sättet verkar vara att skaffa barn som håller på med hockey eller ridsport, så det blir nog det.
Men vare sig jag vill det eller inte står jag inför en stor förändring. Det ska bli leg-läk av mig. Jag ska stå på egna ben, på egna legs (det finns såklart ett ortopedskämt här men ortopederna har redan tillräckligt på sitt operationsbord). Ja, oavsett hur mycket benen skakar närmar sig ”leg-day”, och oavsett hur gärna jag vill att allt ska vara som förr kommer det innebära att jag först måste lära mig att hitta rätt på ”Leg-oland”.
Men sedan kanske jag äntligen får sitta där, på samma stol, och sura.