Försämrad yrkesstatus –
inte kvinnornas fel
Jag inleder med de öppna frågorna. Det är så vi har lärt oss att göra på kursen Professionell Utveckling under läkarprogrammet. Patienten svarar men väljer att ideligen vända sig mot den äldre manliga kollegan som är med mig in i patientsalen. Jag anstränger mig, höjer rösten, försöker få ögonkontakt men jag misslyckas. Plötsligt känner jag en hand på ryggen. Min kollega ger mig en liten puff framåt. Han harklar sig, tar själv några steg bakåt och säger till patienten: ”Ja, nu är det ju Elisabeth här som är din doktor och som ställer frågorna.”
Trenden har vänt
Liknande situationer har gång på gång upprepats under mina yrkesår. Patienter som lite förläget bett om ursäkt då de insett att det faktiskt är kvinnan som är deras läkare. Men jag upplever att det rör på sig och är på gång att förändras. Konstigt vore det väl annars.
För knappa 20 år sedan vände trenden för första gången; fler kvinnor än män utexaminerades från läkarutbildningen i Sverige. Vägen fram för de kvinnliga läkarna har dock varit mödosam och brokig.
Inga kvinnliga läkare på sjukhus
I en motion till riksdagen på 1860-talet föreslog en medlem av bondeståndet att kvinnor borde ha samma rätt som män att utexamineras från universiteten. År 1870 beslutades att även kvinnor skulle få avlägga läkarexamen. Möjligheten att genomgå läkarutbildningen öppnades även för kvinnor men de fick inte inneha någon statlig tjänst.
”Först år 1925 tilläts kvinnliga läkare inneha tjänster på statliga sjukhus.”
En av de främsta pionjärerna, Ada Nilsson, avlade sin examen vid Karolinska Institutet i Stockholm 1896. Hon ansökte om och fick ett vikariat på Hisingens sinnessjukhus i Göteborg, men nekades av Medicinalstyrelsen, just på grund av sitt kön. Ada gav sig inte utan bjöd in andra kvinnliga läkare till ett möte och tillsammans skrev de en petition till konungen. Det resulterade i en förordning år 1903 enligt vilken ogifta kvinnliga läkare får tillträde till ett antal befattningar, dock inga chefstjänster. Först år 1925 tilläts kvinnliga läkare inneha tjänster på statliga sjukhus.
Startade KLF
En annan av frontfigurerna inom svensk kvinnohistoria är Karolina Widerström som 1888 blev den första kvinnan att ta läkarexamen i Sverige. Hon är även en av grundarna till Kvinnliga läkares kommitté, föregångaren till Kvinnliga läkares förening (KLF). Mycket har förändrats i samhället sedan Ada Nilssons och Karolina Widerströms tid. Men fortsatt kämpar KLF för lika lön för lika arbete och för att vi ska bedömas utifrån kunskap och kompetens istället för kön.
Lägre löner än männen
Statistik från 2014 har visat på att en kvinnlig läkares livslön är i genomsnitt en halv miljon lägre än en manlig läkares. År 2016 hade kvinnliga läkare 83,8 procent av männens inkomst. Senaste siffror publicerade från Statistiska Centralbyrån april 2018 visar att kvinnliga läkare har 91,7 procent av männens lön. En förklaring till att inkomstskillnaden är större än löneskillnaden är att kvinnor arbetar deltid i större utsträckning än män. Strukturlönestatistik visar att 28 procent av de kvinnliga läkarna arbetar deltid medan 18 procent av männen gör det. De län med störst inkomstgap mellan könen var Dalarna och Västmanlands län och de med minst Gävleborgs och Gotlands län.
”Föreställningen om att fler kvinnliga läkare försvagar yrkesstatusen anser jag är felaktig och måste utmanas.”
Mindre inflytande orsak till lägre löner
Läkarnas löneutveckling har sedan 1970-talet generellt varit sämre jämfört med andra akademikeryrken. Vissa röster har menat att det beror på att allt fler kvinnor sökt sig till yrket. I doktorsavhandlingen Läkarprofessionens feminisering – ett köns- och maktperspektiv drar statsvetaren Margreth Nordgren slutsatsen att förändringen i läkaryrkets status och maktposition inte kan förklaras av fler kvinnliga läkare. Hon menar istället att det är läkarnas inflytande och makt över politiska beslutsprocesser som försvagats.
Fler kvinnliga läkare försvagar inte yrkesstatusen
När jag tänker tillbaka på den där gången när jag så ivrigt försökte få min patients uppmärksamhet får jag ett litet leende på läpparna vid tanken på hur jag bokstavligen blev pushad framåt. Läkarrollen har genomgått en statusförändring. Samtal med kollegor vittnar om en känsla av maktlöshet över den politiska process som styr hälso- och sjukvården.
Föreställningen om att fler kvinnliga läkare försvagar yrkesstatusen anser jag är felaktig och måste utmanas. Om vi ska förändra och förbättra vårt inflytande som yrkeskår är jag övertygad om att det måste ske med gemensamma krafter och utifrån jämställda principer.
