Forskningsrapporten 2026 – Mer tid till forskning
Carl Tullus Yngre Forskare har i samarbete med oss i Sveriges Yngre Läkares Förening tagit fram en rapport om förutsättningar och hinder för underläkare som forskar eller är intresserade av att forska.
Text: Sara Blümel. Foto: Max Bergmark, Liza Simonsson och Carin Wesström.
Forskningsrapporten bygger på en enkät som skickades ut till medlemmar i SYLF under hösten 2025 och besvarades av totalt 1414 personer. Moderna Läkare har träffat medförfattaren Maria Belikova, som reflekterar över rapportens innehåll och hur det är att forska som kliniskt aktiv läkare i början av karriären.
Vilka är ni som skapat enkäten?
– Vi är fyra personer som fått Carl Tullus minnesfonds stipendium. Vi har träffats årligen i samband med att nästa stipendiat utses, och vid ett tillfälle pratade vi om förutsättningarna för att forska som kliniskt aktiv läkare. Det ledde till att vi gick ihop för att arbeta vidare med frågorna. Carl Johan Sundberg, som var med och utformade priset och är inspektor för Medicinska Föreningen på Karolinska Institutet, har agerat som mentor och hjälpt oss i starten.
Varför tog ni fram enkäten?
– Behoven skiljer sig mycket mellan olika grupper som forskar, inte bara beroende på erfarenhet, utan också på ålder och livssituation. Vi ville ringa in en grupp som är tidigt i karriären och som man annars inte tittar på, trots att man vill få fler att forska. Vi ville också lyfta det som fungerar och kan inspirera. Formatet vi landade liknar delvis AT-rapporten.
– Alla vi fyra, eller personer vi känner, har erfarenhet av de problem vi beskriver i rapporten, till exempel att man hade behövt disputera tidigt för att kicka igång karriären innan man skaffar barn. Forskare som inte arbetar kliniskt gör ju det, men då måste de inte göra en ST samtidigt.
Ge exempel på de viktigaste resultaten – var det något resultat som överraskade dig?
– Om man ska säga något positivt så tycker jag att ett av de viktigaste resultaten var hur stort intresset för forskning är. Av dem som aldrig forskat var 63 procent intresserade av att börja i framtiden, vilket överraskade mig. Den vanligaste hindret som dessa respondenter uppgav är bristen på tid. Det tycker jag säger ganska mycket. Därefter kommer svårigheter att hitta handledare och sedan att forskningen skulle leda till en förlängd karriärutveckling.
"Alla vi fyra, eller personer vi känner, har erfarenhet av de problem vi beskriver i rapporten"
Maria Belikova, medförfattare till rapporten.
Många uppger att de forskar utanför ordinarie arbetstid. Vad får det för konsekvenser?
– Alla som forskar gör det oavlönat till viss del, men det är stor skillnad på att bedriva hela sitt forskningsarbete på fritiden, vilket vissa gör. Universiteten borde inte acceptera det. Man kan vara exceptionellt duktig, men det går inte att jämföra att forska på heltid i fyra år med att göra det på kvällar, helger, kompensationstid och mellan patienter. Dessutom är det mycket mindre attraktivt att arbeta på det sättet. En farhåga är också att vi ännu inte fullt ut vet vilka konsekvenser det får. Hur stora marginaler har vi? Utbildar vi forskare med rätt förutsättningar att driva egen forskning, eller blir disputationen mest en merit?
"När man når en nivå i karriären där man lättare kan få beviljad ledighet från kliniskt arbete för att forska är man också som mest erfaren och behövd på kliniken."
Maria Belikova, medförfattare till rapporten.
– När man når en nivå i karriären där man lättare kan få beviljad ledighet från kliniskt arbete för att forska är man också som mest erfaren och behövd på kliniken. Enligt Svenska Läkaresällskapets statistik är snittåldern för disputation 41 år. Det innebär ganska mycket tid av ens karriär där man inte kommer att ha forskat, jämfört med om man hade disputerat när man var strax under 30. Samtidigt har arbetsgivaren, i den bästa av världar, investerat mycket pengar, för man blir ju dyrare med tiden. Då vill man ju att den här gruppen som inte forskar ska forska och att det ska ske tidigt.
Känner underläkare att det lönar sig att forska?
– Forskning bygger på intresse, det är grundförutsättningen, men det är svårt att enbart leva på det. Många hoppas att forskningen ska löna sig på sikt på något sätt, men det är ju osäkert. Samtidigt kommer tiden man lägger – på bekostnad av fritid och familj – inte tillbaka oavsett. Jag tror att många känner att det inte är lönsamt på det sättet. Jag tror också att man upplever att arbetsgivare gärna ser att man forskar, men de vill inte betala för det.
Påverkas resultaten av något särskilt?
– Resultaten påverkas av att många svarande var från Stockholm. Där uppgav 95 % att de inte kommer få specialistlön efter fem år, medan situationen ser annorlunda ut i vissa andra regioner, exempelvis i Region Östergötland där motsvarande siffra var 26 %.
Vilka risker ser du med hur situationen ser ut idag, både för underläkare och för professionen som helhet?
– Ett sätt att beskriva det är att man gräver upp sättpotatis, eftersom man är hungrig nu. Utan den investering som man hade kunnat göra genom att skapa bra förutsättningar för att forska som kliniker och visa att forskningen har ett värde, både för arbetsgivaren och läkaren själv, berövar man ju framtida generationer deras handledare. Redan nu vill fler forska samtidigt som det inte finns så många handledare. Det blir en hög arbetsbörda för framtidens handledare.
– Det finns också en kultur av att prestera högt där man tar beslutet att forska och göra det under rådande villkor. Om detta inte förändras riskerar vi att många disputerar, men inte vill fortsätta forska. Doktorander som är ST-läkare är mest tveksamma till att fortsätta – 14 % anger det som osannolikt att de kommer fortsätta forska och bara 30 % uppger att det är mycket sannolikt. Bland läkarna som är tidigt i karriären finns verkligen en guldgruva där man borde satsa och göra forskningen fördelaktig. Dåliga förutsättningar riskerar att skapa en känsla av förbittring i den här gruppen.
– Jag tänker också på nästa generation, där fler vill arbeta deltid för balans i livet, inte för att de vill lägga fritiden på forskning. Jag har en känsla av att detta skulle kunna vara en oväntad faktor som kan försvåra situationen ännu mer.
Om du fick skicka med ett budskap till underläkarna – vad skulle det vara? Och till arbetsgivare och beslutsfattare?
– I en tid där allt går snabbt måste man värna tiden för noggrannhet och eftertanke. För mig var det avgörande att få tid att tänka och diskutera med en närvarande handledare för att jag i slutändan skulle känna att jag gjort bra forskning. Vi ser att antalet kliniska studier i Sverige minskar. Man behöver vårdpersonal för att bedriva kliniska studier, men får inte loss dem från den kliniska verksamheten. En stark produktionsstyrning, där alla ska vara på plats och producera och som inte lämnar utrymme för forskning, handledning eller förbättringsarbete, är farlig för forskningen. Då finns det ingen tid för hypotesbildning. Det finns ingen tid för den kreativa delen av forskningen.
– Ett första steg är att ge det som efterfrågas: avsätta ordinarie arbetstid för forskning. Forskning som redan är finansierad måste det finnas tid för. För att det ska fungera måste någon annan utföra det kliniska arbetet, vilket kräver att man gör riktade satsningar på att anställa fler som kan producera vården. Det behövs också tydligare strukturer – dels en tydlig karriärstege kopplat till kliniskt verksamma läkares karriärer, men också tydliga finansieringsstrukturer.
