Handledning i Hässleholm

Mer självständighet och mer uppbackning av seniora kollegor. Det kan vara fördelarna med att genomföra sin AT på ett mindre sjukhus. Så är det vid Hässleholms sjukhus, där man även satsar långsiktigt på AT-utbildningen.

Det är en av sommarens alltför heta dagar. En liten fontän porlar tappert framför Hässleholms sjukhus, men väl innanför huvudentrén är det svalt och behagligt. Där finns en reception, ett apotek och möjligheten att slå sig ned för de som väntar och för de som besöker. Sjukhuspersonal traskar målmedvetet förbi i sina vita kläder, men här i entrén finns ett lugn som – möjligtvis – är förbehållet mindre sjukhus som Hässleholms.

Jag är här för att träffa två av sjukhusets arton AT-läkare. De kanske kan berätta något om varför just Hässleholms sjukhus var en av raketerna i årets AT-ranking. Sjukhuset har klättrat hedervärda 21 platser sedan förra årets enkät, och ska ha förbättrat kvaliteten på sin AT-utbildning inom samtliga områden som mäts.

Maria Magnusson började sin AT-tjänstgöring i Hässleholm i september förra året, och är nu inom psykiatrin. Jonathan Persson startade tre månader senare och gör sista delen av det internmedicinska avsnittet. Båda möter upp och hittar utan vidare ett ostört rum att låna en stund.

Jag bläddrar i mitt anteckningsblock och hittar frågan som jag markerat som mest intressant, för den framstår så väsentlig för en ung AT-läkare: den om handledning.

“Man får en huvudhandledare för varje block. De tar upp frågor om ens yrke och identitet, hur man fungerar och om man tycker saker är jobbiga. Lite större frågor.”

”Och så varje gång man jobbar med någon så blir det ens handledare på plats, mer handfast där man kan bolla frågor om patienter”, förklarar Maria Magnusson.

Både Maria Magnusson och Jonathan Persson talar varmt om den handledning de får på sjukhuset. Handledarna finns alltid när de ringer, kommer när de behövs och intresserar sig för vad de gör.

“När vi är ett så här litet sjukhus så jobbar vi väldigt nära våra äldre kollegor, och på akuten där vi jobbar jättemycket, sitter alla specialister i samma korridor och tar sig tid när man kommer och har funderingar”, säger Maria Magnusson och tillägger att de ändå uppmuntras att fatta egna beslut.

“Man är medräknad. Jag som kollega är viktig för att det ska fungera och jag tycker att man växer ganska mycket med ansvar också”

“Det är bra, man ska ändå lära sig att jobba självständigt.”

Jonathan Persson beskriver hur det förväntas att de ska stämma av alla patienter och allt de gör med sina handledare, och det har han tagit fasta på.

“Min handledare sa att det finns två anledningar till att ni ska stämma av, dels ska det vara patientsäkert och ni själva ska inte behöva ha ångest. Men det är också ett inlärningsmoment, för om man bara gör saker utan att reflektera så lär man sig inget.”
Han beskriver hur man som jour till exempel kan hitta EKG-förändringar som ter sig ofarliga och som är svåra att förklara där och då. Genom att diskutera det med kardiolog vid ett senare tillfälle går det att få svar på vad det står för.

Båda återkommer till fördelen med att veta vilka alla är på ett litet sjukhus, att det blir en annan kontakt än vid större verksamheter.

“Här på sjukhuset känner man alla andra läkare och de vet vilka vi är och vad vi heter. Ofta äter vi lunch tillsammans, och stämningen är väldigt jämställd och utan hierarkier”, säger Maria Magnusson.

Vid sidan av den formella handledningen är betydelsen av det kollegiala stödet något som återkommer i SYLF:s enkäter som ligger till grund för AT-rankingen.

“Det är väl alla unga läkares största fasa, att bli placerad på akuten dag ett och så inget stöd”, säger Jonathan som är glad för att det fungerat så väl under hans placering.

“Vi har lyssnat på AT-läkarna och genomfört det vi tror att de behöver.”

Maria Magnusson tar också upp att det finns en stor acceptans på sjukhuset för att AT-läkarna är nya på jobbet.
“Absolut bland läkare, men även bland andra yrkeskategorier som sjuksköterskor och undersköterskor. De ger en tid att tänka och föreslå en handläggning, även om de många gånger redan vet vad som ska hända i situationen. Man får ett utrymme att ändå försöka.”

Att få den uppbackningen måste vara värdefullt rent utbildningsmässigt?

“Ja, man kan ta ytterligare lite mer ansvar och utföra ytterligare lite mer arbetsuppgifter – om man vill. När det kommer ett strokelarm är vi välkomna att ta det, och det gör jag jättegärna, men vill jag inte vara själv har kollegor följt med”, säger Maria Magnusson.

Frågan är hur en så tolerant och AT-vänlig arbetsmiljö uppstår på ett sjukhus. Hänger det på strategiska ledningsbeslut?

“Jag tror att det är underifrån som saker sker, att det är medarbetarna och stämningen som finns här som skapar en trivsam miljö. Men det var också ett tag när sjukhuset sjönk i AT-ranking. Då införde man till exempel en mellanjour på akuten i veckorna, ofta en ST-läkare som bistår AT och som det är meningen att man ska fråga. Innan gick man mer själv och det gjorde att många kände sig obekväma”, säger Jonathan Persson.

Även om utbildningsdelen är accepterad som viktig för sjukhusets AT-läkare, så är de också en del av den verksamma staben.
“Min upplevelse här är att de räknar väldigt mycket med oss som arbetskraft. Vi är schemalagda på akuten, och det är ju vi som sköter det med hjälp av mellanjour. Jag upplever inte att jag lika gärna kunde vara sjuk och borta, snarare tvärtom. Man har en ganska viktig roll i den dagliga verksamheten – på ett bra sätt”, säger Jonathan Persson.

Maria håller med:  “Man är medräknad. Jag som kollega är viktig för att det ska fungera och jag tycker att man växer ganska mycket med ansvar också.”

Är det stressigt?

Jonathan Persson ser ut att fundera en stund, sträcker ut benen och lutar sig bakåt i stolen. “Det är så många faktorer som spelar in. Nu är det semestertider och folk är lite stressade, men man är också en ny och ung läkare och jag upplevde det som ganska tufft i början. Det här första halvåret på AT innebär mycket akuttjänstgöring och man kan bli rätt utmattad av det i längden. Jag hade några veckor i maj och juni, med mycket beslut och man ska sålla bland den information man får från patienter och sköterskor… Det tar på ens krafter, även om man inte är ålagd en massa arbete.”

”Det är väl alla unga läkares största fasa, att bli placerad på akuten dag ett och så inget stöd”

Både Maria Magnusson och Jonathan Persson är med i AT-rådet, där de tillsammans med utbildningsansvariga går igenom vad som kan förbättras. “Där har det hänt mycket grejer. Det känns som att våra idéer är viktiga, att de lyssnar på oss och försöker göra det så bra som möjligt”, säger Maria Magnusson som menar att AT-läkare också själva har ett ansvar för att se till att utbildningen fungerar.

Björn Jönsson är AT-chef vid Skånevård Kryh, där Hässleholms sjukhus ingår. Han är barnläkare sedan ett par decennier, och tog uppdraget som AT-chef för fem år sedan. “Det har funnits en långsiktig strategi”, säger han över telefon. “Vi har lyssnat på AT-läkarna och genomfört det vi tror att de behöver.”

Enligt Björn Jönsson är det mest grundläggande för en bra och fungerande AT en trivsam klinik, möjligheten att jobba nära seniora läkare och att alltid få hjälp. “Men även det teoretiska är viktigt, och då inte katedrala föreläsningar utan att stanna upp och koppla till patienter på klinik. AT-studierektorn har även skapat tydliga processer för kvalitetsgranskning.”

Minns du din egen AT?

“Ja, och när jag tittar tillbaka så var det en del märkligheter men det var bara att göra det”, säger Björn Jönsson obekymrat. “Dagens AT-läkare hade sagt att det här går inte. De är bättre på att säga ifrån.”