Den skånska villaidyllen där Måns Forsberg bor med sin familj står i stark kontrast till den miljö där fotografierna från hans utlandsuppdrag som fältläkare i Mali är tagna. På dem står han i en ödslig västafrikansk öken, där det ofta är över 40 grader varmt, beväpnad och iklädd full skyddsutrustning i kamouflagetyg. Idag är han ledigt klädd och leker med sina påsklovsfirande barn.

Från lumpen till läkarutbildningen
Måns Forsbergs bana inom Försvarsmakten började precis som för så många andra i ”lumpen”, den dåvarande militära grundutbildningen. Han blev placerad som jägarkompanibefäl i Karlsborg. Måns minns tiden i lumpen som kul och lärorik, och har lagt ett särskilt citat på väggen på Liv­regementets husarer på minnet.

Jag åkte i en bepansrad Galt som var som en ambulans med blodkyl och andra nödvändiga saker.

”’Uraktlåtenhet att handla ligger en befälhavare mer till last än misstag i fråga av val av medel’, andemeningen i det har jag tagit med mig genom hela mitt yrkesliv. Att det är bättre att göra något än att inte göra någonting alls för att man är rädd”.
Redan efter Karlsborg fanns en möjlighet för Måns att göra utlandstjänst i Afghanistan, men det passade dåligt med terminsstarten till utbildningen han hade bestämt sig för att påbörja. Det blev en resa till grannlandet istället för till Mellanöstern – flyttlasset gick nämligen till Odense i Danmark där Måns började på läkarprogrammet.

För FN i Mali
Under utbildningen lärde han känna en kursare med militär erfarenhet, som var lärare i BATLS (Battlefield Advanced Trauma Life Support), som är som vanliga ATLS fast inriktad mot en militär miljö. Måns tillfrågades om att vara med och under­visa på kursen – och på den vägen är det. Det gav honom mersmak och sedan dess har han arbetat på olika sätt för Försvarsmakten, både i Danmark och i Sverige. Han har hållit i utbildningar både nationellt och internationellt, och även varit fältläkare på utlandsmission med ett FN-­förband i Mali.
Måns är noga med att understryka att hans jobb verkligen inte är som i actionfilmerna.

”Ibland låter det som att man är värsta machomannen när man säger att man arbetar inom Försvarsmakten, men oftast gör jag inte så mycket alls. Det händer sällan spektakulära saker”.

En av de jobbigaste sakerna var att svensk etik inte alltid gjorde sig gällande.

Det gäller dock att öva, öva och öva. Så att man är förberedd när det verkligen inträffar spektakulära händelser. Väl på plats på fältet i Mali kände Måns sig 100 % förberedd tack vare övningen han hade fått i Sverige.

”Som läkare var min uppgift att tillsammans med jägarförbanden försöka upprätthålla sjukvårdsberedskapen när vi var borta från basen, att hålla eventuellt skadade soldater vid liv på plats eller under evakueringen på vägen tillbaka. Jag åkte i en bepansrad Galt som var som en ambulans med blodkyl och andra nödvändiga saker”.

En ny verklighet
Även om det fanns ett visst hot varje gång de lämnade basen var Måns aldrig riktigt orolig för att bli skadad.

”Jag tänkte inte så, jag var mer rädd för att inte göra ett bra jobb och kunna rädda de soldater som litade på att jag skulle fixa dem om något hände dem. Jag arbetade verkligen ihop med proffs, vilket gjorde mig trygg. Sedan var sannolikheten att vi skulle få ett reguljärt eldöverfall mot oss ganska liten.”

Min militära karriär fungerar eftersom jag har världens bästa fru.

Det fanns tillfällen i Mali då han kände att han ställdes inför etiska dilemman.

”En av de jobbigaste sakerna i Mali var att svensk etik inte alltid gjorde sig gällande, det finns olika syn på livskvalitet för till exempel amputerade soldater i ett rikt land som Sverige och ett fattigt land som Burkina Faso, vilket vi fick lära oss den hårda vägen”, säger Måns och fortsätter: ”Det var också jobbigt att vänta in order när man bara ville agera. Det var ett tillfälle då en annan del av vår styrka var under attack och vi fick order om att vänta trots att det rasslade in meddelanden om svårt skadade via vår radio.”

Samspel mellan uppdrag och vardag
Måns vill gärna åka på fler utlandsmissioner i fram­tiden, när hans barn blivit större.

”Min militära karriär fungerar eftersom jag har världens bästa fru, alla beslut fattar vi i diskussioner här hemma. Jag kan inte koncentrera mig på borta­plan om jag inte har det bra på hemmaplan.”

Han är övertygad om att arbetet i Försvarsmakten har utvecklat honom i hans läkarroll – speciellt i akutrummet.

”Eftersom jag är tränad för att vara den enda läkaren på plats brukar jag gå igenom många scenarion i mitt huvud, för att alltid vara förberedd. Det har gjort att jag redan har inarbetade planer för många saker som kommer in genom dörren även på sjukhuset”, säger han.

”Jag tror också att det har gjort att jag inte tvekar inför att utföra urakuta åtgärder när det behövs, jag har gjort torakotomier med fingrarna. Utan min erfarenhet från Försvarsmakten hade jag nog inte gjort det lika snabbt”, fortsätter han.

Arbeta utifrån eget omdöme
Måns tror att de flesta läkare skulle kunna hitta sin roll i Försvarsmakten, om intresset finns. Det krävs inte att man har en särskild specialitet och det krävs inte heller att man vill åka på utlandstjänst.

”Jag tycker inte att det finns några specifika egenskaper som man måste besitta, men man måste lära sig att det inte alltid kommer finnas något tydligt rätt eller fel. Även om det finns något som är helt rätt medicinskt behöver det inte alltid vara korrekt, man behöver vara lite av en Dr MacGyver och inte vara lika fyrkantig som på sjuk­huset. Man måste jobba med vad man har.” •

Ålder 36 år

Arbete Specialist i akutsjukvård och specialiserar sig nu inom internmedicin. Arbetar deltid som läkare inom Försvarsmakten på P7 på Revingehed och som marin dykläkare.

Familj Frun Jenny, som också är läkare, och två barn, 3 och 5 år gamla.

Intressen Att träna (har precis byggt ett gym i
garaget) och att leka med barnen.

Kuriosa Måns och hans fru träffades under universitetsstudierna. Trots att de aldrig hade träffats innan utbildningen hade Måns mamma redan försökt att fixa ihop dem. ”Min mamma skickade en tidningsartikel om Jenny till mig, där det fram­­kom att hon också skulle studera till läkare i Odense, och skrev att det var min framtida fru för att hon var lika galen som jag. Så det första jag sa till Jenny när vi sågs var att vi skulle gifta oss.”

Nike Halvardsson
Underläkare
Mer från Moderna Läkare