När man börjar studera kan man föreställa sig valet av utbildning som en tratt. Man väljer ett ämne som sedan smalnas av ju längre man läser vidare. Trattens öppning blir mindre och mindre och i takt med det ens valmöjligheter på arbetsmarknaden. Beroende på vilket ämne man väljer är trattens öppning av varierande storlek till att börja med. Man kan alltid vidga vyerna med extrakurser, till exempel läste en medlem i SYLF:s styrelse “Etruskernas arkeologi och historia” under studietiden – en kurs som i sig kanske inte öppnar så många dörrar, men som förgyllde en semestervecka i Toscana.
Man kan dock inte annat än förundras över alla fantastiska möjligheter till fördjupning som läkaryrket innebär, inte bara inom klinisk medicin utan även inom forskning och undervisning och genom fackliga engagemang där man får nöjet att glänta på dörren till arbetsrätt, juridik, påverkansarbete och styrningen av hälso- och sjukvården. Det är en ynnest att inom ramen för sitt yrke hela tiden få utmanas, se nya perspektiv och ha möjlighet att variera sina arbetsuppgifter. Väljer man sedan att skaffa barn innebär föräldraskapet ytterligare ett heltidsjobb.
Läkarutbildningen är som en omvänd tratt! Från att läkare länge varit begränsade till en enda arbetsgivare har senare års privatisering, digitala vårdgivare och life science-sektor öppnat upp för en valfrihet bland arbetsgivare och arbetsuppgifter som aldrig funnits tidigare.
Det ger oss möjlighet att “rösta med fötterna” och ur ett fackligt perspektiv är det ovärderligt för att kunna ställa krav på både arbetsmiljö och löneutveckling. Utifrån hur regionerna i dagsläget prioriterar och värnar om sin personal är det svårt att som anställd inom offentlig verksamhet förvänta sig samma lön och förmåner som privata verksamheter kan erbjuda. Det borde dock inte vara omöjligt! Allt handlar om prioriteringar och vad är viktigare i vården än välmående personal som stannar kvar? Som fackliga kämpar vi istället, både nationellt och lokalt, för att yngre läkares reallöner inte ska sänkas, för rätten till en fungerande individuell lönesättning och för grundläggande arbetsvillkor i en alltmer pressad sjukvårdsmiljö. Läkarnas lojalitet gentemot yrket och patienterna väger ofta så tungt att vi sällan utnyttjar möjligheten att byta arbetsplats. Samtidigt finns det alltid någon annan underläkare som behöver komma in i arbetslivet för att ta sig vidare i karriären vilket gör att vi SYLF:are, allt som oftast, befinner oss i en tuff förhandlingsposition.
Vad kan vi göra? Utnyttja möjligheten till alternativa karriärvägar, absolut. Det kommer vi nog att se mer av allteftersom AT-mässor byts ut mot arenor där fler aktörer kan nå legitimerade läkare och erbjuda mer välavlönade arbeten som ger förutsättningar för en bra balans mellan arbete och fritid. Men vi behöver ändå fortsätta att organisera oss för att förhindra att förutsättningarna för yngre läkare inom offentliga verksamheter blir så svåra, vad gäller såväl lön som arbetsvillkor, att man tvingas fly – för det gör man till slut, ibland för sent och på bekostnad av sin egen hälsa.
Ett offentligt finansierat sjukvårdssystem har sedan länge varit fundamentet i svensk sjukvård och ska det finnas kvar måste även det innehålla attraktiva anställningar för unga läkare. Med forskning, fortbildning och rimliga förutsättningar. För att nå dit behövs yngre läkares engagemang och svaret på hur vi bäst kan påverka är: genom SYLF! SYLF på alla nivåer. Läkare ska kunna välja alternativa karriärvägar, men inte som en flykt från sjukvården. Att få jobba med patienter var ju anledningen till att många av oss valde läkarutbildningen från början.
