Magkänslanförändrade allt

Berätta om din väg till AT! 

– Jag är från Skåne, men pluggade i Uppsala, så mina initiala tankar var att jag var sugen på att återvända hemåt. Det fanns en barn-AT i Skåne som lockade lite extra eftersom siktet var inställt på pediatrik. Många i Uppsala gjorde AT i Mora, så det var också en tanke. Sedan gick jag på AT-mässan och blev totalcharmad av Eksjös AT-samordnare Åsa Sjögren. Jag slängde iväg en ansökan dit också, men fram till intervjun hade jag en helt annan intern priolista. 

Ja, alltså vad har de i kaffet här? Folk är så jäkla trevliga, och saker fungerar!

Emma Jakobsson, fd AT-läkare på Höglandsjukhuset i Eksjö

Vad hände på intervjun? 

– Jag kan inte sätta fingret på exakt vad det var, men när jag gick från intervjun hade jag en magkänsla som förändrade allt. Jag tänkte: Nu är det jag som slänger om alla mina livsplaner, men det här känns bara rätt!

Varför tror du att Eksjö hamnar så högt i rankningen år efter år?  

– Ja, alltså vad har de i kaffet här? Det har jag tänkt på så många gånger. Folk är så jäkla trevliga, och saker fungerar! Men om jag ska försöka bena ut det lite mer så gillade jag först och främst att rekryterings­processen kändes schysst. Det var spridning mellan olika lärosäten och ingen prestige i hur länge man hade arbetat innan, vilken erfarenhet man hade eller vilken specialitet man jobbat mest med. 

AT-enkäten fokuserar på fem bitar: introduktion, instruktion, utbildning, handledning och kollegialt stöd. Hur fungerade introduktion och  instruktion?  

– Introduktionen var smidig. Alla de där sakerna som det kan haka upp sig på, som telefoner, inlogg och scheman, flöt på sömlöst. Det fanns en AT-chef till hands som kunde svara på frågor, men man kunde fråga vem som helst. De första veckorna tänkte jag att jag levde i en bubbla, att det skulle spricka. Men efter ett tag insåg jag att nej, de gillar sitt jobb. De gillar sitt liv. De ÄR så här trevliga! 

Fram tills intervjun hade jag en helt annan intern priolista

Emma Jakobsson, fd AT-läkare på Höglandsjukhuset i Eksjö

Berätta om handledningen 

– Man blev lotsad med varm hand. Vi skulle stå längst fram på akuten, vi skulle vara första assistent
på operationerna. Man skulle våga fråga och våga våga. Vi hade en personlig handledare på varje block, vilket var väldigt praktiskt, att ens aktuella hand­ledare kände till ens klinik hela tiden, det var väldigt lätt att knacka på dörren. 

Det verkar med andra ord ha funnits ett gott kollegialt stöd?

– Ja, det tog lite tid att förstå att man inte skulle rin­ga på konsultnumret, utan man bara skulle gå och knacka på! Det var högt i tak och man blev i princip alltid väl bemött. Bara vid tre tillfällen under min 21 mån­ader långa AT kände jag att den där konsultationen hade kunnat vara trevligare. Jag upp­skattade ver­kligen att de seniora läkarna tog sig tid att under­visa även på akuten när det var stressigt och förutsättningarna var långt ifrån optimala.

När jag ringer min bakjour på akuten känner inte bara jag den personen, den personen känner också mig och vet när det är läge att pusha mig.

Emma Jakobsson, fd AT-läkare på Höglandsjukhuset i Eksjö

Hur mycket schemalagd utbildning och reflektion hade ni? 

– Vi hade blockspecifik utbildning på alla block, och på medicin- och primärvårdsblocket hade vi också strukturerad reflektion. På psykiatrin vävdes grupp­handledning, reflektion och utbildning in under en
gemensam timme. På det opererande blocket erbjöds vi möjlighet att reflektera på utbildningstimmen, men de hade så bra case att gå igenom, så fokuset från oss AT-läkare låg mer där. Vi fick åka på AT-stämman med alla kostnader betalda. Det fanns också möjlighet att åka på ett två veckor långt utbyte i Barcelona med hotell, flyg och traktamente betalt; vi var ett gäng på åtta-nio personer som åkte.

Man pratar ofta om för- och nackdelar med större och mindre sjukhus när det gäller AT. Vilka var dina tankar kring att göra AT på ett mindre sjukhus? 

– På ett mindre sjukhus är du som AT-läkare en större procentuell del av verksamheten. Det betyder ett större ansvar. Men man lär också känna varandra bättre. När jag ringer min bakjour på akuten känner inte bara jag den personen, den personen känner också mig och vet när det är läge att pusha mig. När jag var på vårdcentral och ringde konsulten behövde jag inte presentera mig med efternamn, det räckte med ett "Hej, det är Emma", och de kände igen min röst. Allt det där skapar väldigt gynnsamma förutsättningar för att utvecklas. 

Hur fungerade allt det där som är runtomkring jobbet? Boende, fritidsaktiviteter? 

– Man kan få otroliga lägenheter – gigantiska, billiga och med kakelugn. Alla är nya i stan, vilket gör att man väldigt snabbt kommer in ett socialt sammanhang, både spontant och genom det som organiseras. Det är en välkomstmiddag som AT-rådet styr upp, man blir tillagd i gruppchattar och mejllistor. Vi hade två-tre sittningar med militärerna i stan. Det är klart att det finns mindre att göra på fritiden än i en större stad, men personligen uppskattade jag att få tid över till att träna, laga mat och umgås med kompisar. 

Finns det något som du tycker kan förbättras? 

– (Lång tystnad). Det skulle väl vara om man har ett sub-intresse och vill göra sina valbara veckor utanför regionen, jag är osäker på om det går. Men det säger också lite sig självt att man kanske inte kan utveckla väldigt specifika intressen på ett mindre sjukhus, det är väl en del av paketet.