Ordförandeord: Det var en vacker vårdag. Covid-19 hade briserat med full kraft. Pushnotiserna i mobilen avlöste varandra om antalet döda, antalet tillgängliga IVA-platser, den befarade bristen på skyddsutrustning, nya restriktioner, reaktioner på uteblivna restriktioner, åsikter om vår statsepidemiolog, nya vetenskapliga rön… Överallt pratades det Covid-19. Själv kände jag mig matt av all nyhetsrapportering.

Just den här dagen tänkte jag dock inte så mycket på pandemin utan njöt av vår­solen och fågelkvittret. Då fick jag ett samtal. Det var en kollega, en ST-läkare i kirurgi, som berättade att arbets­givaren hade bestämt sig för att inga ST-läkare skulle få operera patienter. Detta på obestämd framtid. Jag fick ett samtal till. Den här gången från en ST-läkare i ortopedi som hade fått samma besked. Två olika specialiteter, två olika regioner men med samma förödande effekt på utbildningssituationen. Fler kollegor hörde av sig med liknande berättelser. Olika specialiteter, olika reg­i­oner men samma besked. ”Vad menar arbetsgivaren att ni ska göra istället?” Frågade jag. ”Några av oss har blivit upp­manade att ta ut semester eller jourkomp. Några av oss sitter på akutmottagningen och bokstavligt talat rullar våra tummar. Och på mottagningen finns det knappt några patienter alls.” Fick jag till svar.

Fågelkvittret har bytts ut mot karga höst­vindars sus. Vårsolen har lämnat oss; nu är det mörkt när jag går från jobbet. Pandemin fortgår dock med full kraft. Antalet smittade i Sverige ökar. Pandemins långtidseffekter på underläkarnas utbildningssituation är svår att överblicka. Enligt Läkarförbundets egna siffror uppger så många som en femte­del av ST-läkarna att de inte kommer att uppnå specialistkompetens på utsatt tid. Många väntar fortfarande på obligatoriska, inställda kurser. En del har fått sina sidotjänstgöringar framflyttade på obestämd framtid. Det här är förstås förödande för kompetensförsörjningen. I 19 av landets 21 regioner råder det brist på specialistläkare. Sam­tidigt visar Socialstyrelsens statistik att 31 procent av dagens specialistläkare är 60 år eller äldre. Det börjar bli bråttom att lära upp en ny generation.

Läkarförbundet, Sobona och SKR gick i våras tillsammans ut med ett så kallat samsynsdokument om AT-läkarnas situation under pandemin. Detta för att AT-läkarna inte skulle straffas med för­längd tid till legitimation. Glädjande nog har ytterst få AT-läkare behövt för­länga sin AT. Nu är det upp till bevis för arbetsgivarna att se till att även ST-­läkarna får sina efterlängtade speci­alist­bevis i tid.

Ordförandeord av Madeleine Liljegren, Ordförande SYLF
Ordförandeord av Madeleine Liljegren, Ordförande SYLF

Hur gick det då för kollegorna? Tack vare ett starkt mobiliserande från SYLF, såväl lokalt som nationellt, blev det ändring och kollegorna bidrar och utvecklas åter­igen i operationssalarna. Med det här vill jag säga att engagemang är nyckeln till för­ändring. Mina många samtal, mejl och konversationer i sociala med­ier med er medlemmar visar på en starkt enga­ge­rad kår. Fortsätt höra av er till oss i SYLF vid problem eller frågor. Vi finns här för er! •

Mer från Moderna Läkare