Den danska filmen “Det andra offret” ger en sällan skådad tragisk, men på så många sätt verklig, berättelse. Vi följer specialistläkaren Alexandra på akutpass där dagen börjar med att hon får täcka dubbla schemarader. En kollega nämner att det låter orimligt att vara både trombolysjour och bakjour, men chefen rycker på axlarna och Alexandra kastar sig in i matchen.
Hon lyckas hålla ställningarna trots att det ringer hela tiden och folk drar i henne från alla håll. Sedan händer det som inte får hända; en AT-läkare träffar en pojke med huvudvärk, hon är osäker på om han är nackstel. Killen mår kanon, allt ser bra ut när Alexandra undersöker och friar honom, tio minuter senare får han ett krampanfalll. MR görs, stor blödning, kirurgen vill inte operera, för stor risk. Ett par timmar senare är han hjärndöd.
Här blir det jobbigt på riktigt, man ser hur den stackars AT-läkaren, förmodligen livrädd, lägger all skuld på Alexandra och hon är helt plötsligt säker på att han var nackstel. Alexandra försöker hålla modet uppe, dock börjar hon alltmer ifrågasätta sin egen bedömning.
Livet slås i bitar för pojkens föräldrar, modern pendlar mellan förtvivlan och ilska i sorgen, anklagar Alexandra för att ha dödat hennes son, fadern tappar sedan också kontrollen över sina känslor, vilket är fullt rimligt i en sådan krisreaktion och klargör att det första han ska göra under morgondagen är att anmäla henne.
Man får ont i magen av hur mycket det påminner om hur vardagen kan se ut, överbelastad, orimlig och till slut sker det som inte får ske
Allt fortsätter ner i en mardrömsspiral där Alexandra och kollegorna beskyller varandra och ifrågasätter varandras professionella hållning och kompetens. Till slut bryter Alexandra ihop i en panikattack och får tröstas av en patient.
Här får man ont i magen av hur mycket det påminner om hur vardagen kan se ut. Överbelastad, orimlig och till slut sker det som inte får ske. Den där zebran kommer galopperande runt hörnet och katastrofen är ett faktum. Filmen lyfter fram flera tragiska exempel på hur illa ställt det är med sjukvården. Men den har ett viktigt huvudbudskap som jag ser det; kommunikation.
Hela scenariot från AT-läkaren till neurokirurgen, som tack och lov till slut säger den oerhört viktiga meningen: “Hur skulle du ha kunnat veta det här när allt såg bra ut vid undersökningen?” till hur man kommunicerar med anhöriga kring dödsbesked och samtal om organdonation, allt genomsyras av vikten av tydlig kommunikation.
Det handlar inte bara om professionell kommunikation, utan också om hur man ska göra för att ta hand om varandra, säga att nu orkar jag inte mer, jag behöver hjälp.
Det här är något som jag tror att vi behöver bli bättre på i vården, för annars är jag rädd att vi samtliga kommer sitta där på golvet och andas djupa andetag samtidigt som pulsen skenar, som tur är för Alexandra lyckas hon hitta en väg ut, men till ett högt pris ingen ska behöva betala men som systemet ibland tvingar oss till.
