Att det finns en brist på utbildningstjänster känner vi alla till. Efter att SYLF länge arbetat intensivt för att öka antalet AT-tjänster har vi de senaste åren sett att de blivit fler. Det ökade antalet tjänster har resulterat i att väntetiden till AT minskat, efter tidigare ökande trend. Väntetiden är dock fortsatt alldeles för lång.
Snart kommer de första som läser den nya läkarutbildningen att ta examen och därmed kommer AT att försvinna och ST2021, som innefattar BT, införs på bred front. Om det då inte finns tillräckligt med tjänster enligt ST2021 kommer det att leda till en ny kö med väntetider.
En förutsättning för att det inte ska bildas oönskade väntetider är att det finns utbildningstjänster i tillräcklig omfattning. För att motverka en specialistläkarbrist har antalet utbildningsplatser på läkarprogrammen under en lång tid successivt ökat, men regionerna har år efter år misslyckats med att öka antalet AT- och ST-tjänster i samma omfattning. Därför har vi länge arbetat för att få till en ökad statlig dimensionering av utbildningstjänster för läkare.
SYLF anser definitivt inte att man ska tvingas in i en specialitet som man inte vill ha,
vilket sker i en del länder.
Robert Holmqvist, ordförande SYLF
Antalet utbildningstjänster bör baseras på det framtida behovet av nya specialistläkare. Vidare bör antalet utbildningsplatser på universiteten baseras på antalet förväntade utbildningstjänster. Detta innebär att antagningen till universiteten behöver baseras på det förväntade behovet av nya specialistläkare under minst 11,5 år framåt, vilket är den tid det minst tar för de som påbörjar det nya läkarprogrammet att bli färdiga specialister. Det är såklart en stor utmaning att uppskatta det framtida behovet, men det är nödvändigt för att undvika en brist eller ett överskott i framtiden. Hamnar man väldigt fel i dessa antaganden kan det leda till stora problem längre fram.
En ökad statlig dimensionering kan även innebära en dimensionering av hur många ST-tjänster som ska finnas i varje specialitet. Det kan leda att våra framtida kollegor inte kommer ha samma möjligheter att välja den specialitet de helst vill ha utan antingen får välja en annan eller räkna med långa väntetider. Frågan är dock vad som är viktigast – att man får den specialitet man vill ha, med risk att det utbildas för många i de populära specialiteterna och för få i de mindre populära, eller att man får nöja sig med en specialitet som man kan tänka sig och att behovet av specialistläkare täcks inom alla specialiteter. Med detta sagt anser SYLF definitivt inte att man ska tvingas in i en specialitet som man inte vill ha, vilket sker i en del länder.
En ökad statlig dimensionering är som ni förstår inte problemfri och det medför stora utmaningar. Alternativet är dock att det fortsätter som nu, med väntetider och att ett framtida behov inte styr antalet utbildningsplatser och -tjänster. Det tror jag inte någon av oss vill. Politikerna verkar äntligen ha förstått behovet av en ökad statlig dimensionering. Nu gäller det att arbeta för att det blir av och att utformningen blir så bra som möjligt.
