KLF medlemstidning Karolina: ”Bli inte läkare”

Jag är barnskötare på dagis innan jag kompletterar gymnasiebetyg på KomVux och söker Läkarlinjen. Det fanns några »läkarbarn« på min avdelning, bland annat ett par tvillingar med både mamma och pappa på sjukhuset och ett vars pappa var barnläkare. De, läkarbarnen var längst kvar på kvällen, nära stängning eller till och med efter ibland, i alla fall var det så vi personal pratade. Idag kan jag inte komma ihåg om det verkligen var så eller en fördom som fick fritt spelrum-avundsjuka och ett förakt för läkare på något konstigt vis. Några år senare har jag själv två barn och var hemma med den yngsta, men varvade med att komplettera naturvetenskapliga ämnen på KomVux, jag hade gjort högskoleprovet och tänkte göra allvar av mina drömmar – att bli doktor! Någonstans i de faggorna var jag ute med våra två och lekte och småpratade med en annan kvinna som också var föräldraledig och hade tre grabbar i tät följd. Jag var väl stolt och berättade om mina planer, visste att hon var läkare. Men något uppmuntrande eller välkomnande hade hon inte att bjuda på, bara en varning! Bli det inte! Det är inte värt det, du kommer aldrig hem i tid, kan inte jobba deltid och du kan glömma att vara med dina barn och ingen kommer att tacka dig. Med förbehållet att jag såklart inte minns det ordagrant, så minns jag ändå känslan. Snopen och förvånad.

Vad skulle jag tro på?

….

Så i natt när jag åter ligger vaken inser jag att mitt för övrigt underbara arbete som läkare har haft ett högt pris beträffande min egen hälsa. Jag känner då en sorg över att det skulle behöva bli så. Jag tänker på min unga dotter som precis påbörjat sin läkarkarriär. Min absolut högsta önskan är att hon får en rimlig arbetssituation och att hon inte om 35 år ligger sömnlös på nätterna som jag själv.