Avtalsrörelsen med stort A, den för region- och kommunsektorn, hägrar. Det nuvarande avtalet är inne på sitt sista av fyra år – ett ovanligt långt avtal, som dock har tjänat oss väl och där 2023 års löneökning utgår ifrån det så kallade märket. Märket är normerande för löneökningarna på hela den svenska arbetsmarknaden, och det förhandlas fram av parterna inom industrisektorn. Årets märke landade på 4,1 procent, vilket innebär att läkarnas löneökningar utslaget på kollektivet blir 4,1 procent i år. Vår och övriga fackförbunds bedömning är att detta är en bra siffra för våra medlemmar. Det är den högsta nivån sedan märket infördes i industriavtalet 1997. Löneutvecklingskurvan har alltså höjts mot bakgrund av inflationen och ligger nu på en historiskt hög nivå, samtidigt som inflationen tyvärr gör att lönerna realt minskar på hela arbetsmarknaden. Men med detta avtal i ryggen har vi förutsättningar att komma tillbaka till reallöneökningar redan 2024.
På Läkarförbundet brukar vi säga att vi ständigt är i avtalsrörelse. Med det menar vi inte att vi alltid befinner oss i avtalsförhandling med vår motpart, utan att arbetet med nästa avtalsrörelse påbörjas i samma stund som ett nytt kollektivavtal för läkarna tecknats. Just nu pågår arbetet för fullt med att förbereda oss inför avtalsrörelsen 2024. Det är ett arbete som omfattar och inkluderar alla förbundets lokal- och yrkesföreningar.
Under nuvarande avtalsperiod har flera omvärldshändelser fått stora konsekvenser för svensk hälso- och sjukvård. Jag tänker allra främst på pandemin, som slog ner som en blixt från klar himmel i en sjukvård som mer eller mindre helt saknade beredskap, hade en kronisk brist på personal och till stor del präglades av en tuff arbetsmiljö. Vi tog oss igenom pandemin, mycket tack vare alla våra medlemmar som slet och gjorde sitt yttersta – varje dag, dygnet runt. En sådan heroisk insats har ofta ett högt pris. Och i stället för att tala om vårdskulden, som blev ett »buzzword« under och efter pandemin, så vill jag lyfta fram en annan skuld: återhämtningsskulden. För många läkare har pandemin inneburit en enorm arbetsbelastning med många jourer och långa arbetsdagar. Försäkringskassan larmade redan 2020 i rapporten »Sjukfrånvaro i psykiatriska diagnoser« om att specialistläkare blivit ett högriskyrke för att drabbas av utmattningssyndrom och annan stressrelaterad psykisk ohälsa. Det finns också ett stort och ständigt växande övertidsberg, som göms undan på flextidskonton. Det hör också mer till vanligheten än ovanligheten att läkare på sin fritid tvingas hantera administration som blivit liggande.
Parallellt med detta ser vi att våra yngre kollegor trivs sämre och sämre på jobbet. Det är en utveckling som verkligen oroar mig. Den kroniska bristen på utbildningstjänster, de osäkra och korta anställningarna, avsaknaden av stöd från kollegor och de långa nattjourerna som ensam ansvarig läkare har lett till att 1 av 3 underläkare funderar på att lämna yrket. Utan den här gruppen skulle sjukvården inte fungera och det borde vara ett slags »wake-up call« för arbetsgivarna om att man behöver lyssna på och prioritera den här gruppen. Våra yngre kollegor är framtidens hälso- och sjukvård. Förbundets lönestatistik visar dessutom att den här gruppen, läkare tidigt i karriären, har haft sämre löneutveckling än övriga läkare.
Till alla er yngre kollegor så vill jag bara säga att jag ser er och jag hör er. Och till alla andra som varje dag gör ert yttersta för Sveriges patienter: jag ser och jag hör er också. När förbundet i höst går in i skarpa förhandlingar med Sveriges Kommuner och regioner om det nya kollektivavtalet så är det er röst som jag har med mig i bakhuvudet. Vi behöver ett nytt avtal som ger oss bättre lön, villkor och arbetsmiljö. Det förtjänar vi, och det förtjänar Sveriges patienter.
Läs publiceringen i Läkartidningen
