Ta del av Sofias tal i sin helhet:
Det har nu gått lite drygt tre månader. Tre månader då det ukrainska folket tvingats kämpa för sina liv för att försvara sitt land och sina demokratiska rättigheter. Tre månader av död och tragedi som dag efter dag har spelats upp inför våra ögon.
Det är svårt att sätta ord på känslorna som uppstår när man nås av bilder från kriget: bilder på oskyldiga kvinnor och barn som våldtagits och mördats, sjukhus som bombats, eller bilden på den ensamma lilla pojken som gråtandes går över gränsen mot Polen.
Hur beskriver man den ondska som ligger bakom detta?
Jag vet ärligt talat inte. Men jag vet att Putins invasion av Ukraina är konsekvensen av vad som sker när demokratiska värden monteras ned, friheten inskränks och auktoritära krafter tar makten och tystar folket med propaganda, hot och våld. Vi i Europa lovade oss att detta aldrig skulle få upprepas. Men nu står vi här.
Ju längre tid som gått ju mer har vi vant oss vid att kriget pågår. Det har blivit en del av vår vardag. Och i svaga ögonblick känner jag att allt känns hopplöst. Att de insatser vi som fackförbund i Sverige gör inte i praktiken kommer att förändra situationen i Ukraina. Men jag vet att våra insatser, stor som små, faktiskt gör skillnad - åtminstone när vi alla, i Sverige, Europa och i hela världen, sluter upp.
Läkarförbundet är en del av de internationella läkarorganisationer, CPME och WMA. Tillsammans med en ytterligare europeisk läkarorganisation EFMA har dessa tre organisationer skapat en hjälpfond, Ukraine Medcial Help Fund, för att samla pengar och sjukvårdsmaterial till Ukraina. Fonden har redan mottagit stora donationer från olika läkarorganisationer världen över, och första sändningen av mediciner och kirurgiskt material har redan skickats i väg.
På nationellt plan har Läkarförbundet, tillsammans med våra lokalföreningar, skänkt 800.000 kr till Läkare utan gränser. Engagemanget och viljan att hjälpa till är stor hos våra medlemmar – och Ukraina behöver all hjälp de kan få.
Tidigare i april deltog jag på en internationell konferens där min ukrainska läkarkollega, Svitlana Yaremchuk, höll ett känsloladdat tal om den medicinska situationen i Ukraina. Hon berättade att 324 sjukhus - inklusive 14 barnsjukhus - skadats av ryska armén sedan krigets början. Den ukrainska befolkningen har därför svårt att få den vård de behöver och det saknas läkemedel, mat, vatten och el. Det går knappt att ta in.
Samtidigt så finns det ett ljus i allt mörker. Det ukrainska sjukvårdssystemet har visat att det kan ställa om sin verksamhet i en krigssituation. Man har evakuerat akuta patienter till den västra delen av Ukraina och i stridsområden har militärläkare tagit över behandlingsansvaret från civila läkare.
Jag vill uttrycka min tacksamhet och stolthet över alla ukrainska läkare och övrig vårdpersonal som dag och natt gör sitt yttersta för att upprätthålla sjukvårdens viktiga funktioner i syfte att vårda och rädda livet på både krigsskadade och ordinarie patienter. Tack.
Jag vill också uttrycka min och Läkarförbundets solidaritet med Ukraina och hela det ukrainska folket. Vi fördömer Putins invasion och vi kräver att Ryssland omedelbart drar sig tillbaka.
Slava Ukraini!