Trots alla stora medicinska framsteg med potenta bromsmediciner och biologiska läkemedel finns fortfarande patienter som inte svarar på behandlingen och där ledskadeprocessen kan fortskrida.

Dessa svårbehandlade patienter har särskilt stor risk att utveckla handikapp med rörelseinskränkningar och smärta. Adekvat smärtlindring, som i största möjliga mån tillåter fortsatt rörlighet och muskelträning, är då mycket angelägen. Hela reumateamets resurser med fysioterapi, arbetsterapi och kurator i samordnade insatser kan bli nödvändig för rehabilitering. Därutöver kan extra stöd från smärtklinik behövas.

Behovet av ortopedkirurgiska åtgärder har förvisso minskat avsevärt, men behov finns ännu kvar för de svårbehandlade och terapiresistenta fallen. Och ännu lever ju många patienter med kronisk sjukdom som insjuknade långt innan alla nya behandlingsmöjligheter fanns och som redan hunnit utveckla handikappande ledskador.

Det finns fördelar med att ha en reumaprofilerad ortoped på den ortopediska kliniken, eftersom det finns särskilda utmaningar vid kirurgiska ingrepp på reumatiker, såsom muskelsvaghet, skör hud, osteoporotiskt skelett och en ökad infektionsrisk. Ortopeden kan ju också vara den primära kontakten när ortopediska problem på artritpatienter dyker upp. Vid planeringen av reumakirurgi bör även hänsyn tas till att postoperativ vård, rehabilitering och återgång till hemmiljö kan se helt annorlunda ut och kräva mer resurser hos patienter med multipla ledproblem.

I decennier har ortopeder och reumatologer samarbetat vid ortopedronder och handkirurgironder där patient, reumatolog, ortoped och fysioterapeut/arbetsterapeut träffats och diskuterat vad som skulle ge bäst resultat utifrån radiologiska förutsättningar och patientens egna önskemål. En sådan rond måste förstås vara väl förberedd så att adekvata röntgenundersökningar är genomförda i god tid och kan granskas på plats.

Allt eftersom behoven av kirurgi minskat har ronderna dessvärre blivit glesare och alla åtgärder landar inte heller i ortopediska operationer. Ibland kan ortosutprovning, skoanpassning, fysioterapi eller ledinjektioner med kortison vara väldigt bra alternativ och ofta vara till en god hjälp, särskilt om väntan på en planerad operation blir lång. Med sådana åtgärder kan kirurgiska ingrepp ofta flyttas framåt i tiden. När patienten har flera handikapp behöver man också diskutera turordningen för olika åtgärder så att utfallet blir optimalt. De olika professionerna kompletterar varandra med sina unika kompetenser och har möjlighet att värdera problem ur olika perspektiv.

Dessutom kan deltagarna i ronden tillsammans hjälpas åt för att kartlägga och diagnosticera svårtolkade lokala smärttillstånd. Här har möjligheterna till samtidig ultraljudsundersökning och diagnostiska injektioner med lokalanestesi en given roll och kan utföras på plats vid ronden. För och nackdelar med olika typer av smärtlindring (såväl farmakologisk som icke-farmakologisk) kan diskuteras och föreslås. Ortopedronden blir därigenom också ett utmärkt forum för kunskapsutbyte där vi kan uppdateras i den senaste utvecklingen inom respektive specialitet. Vi kan lära olika diagnostiska och terapeutiska metoder av varandra. Den blir ju då också en utmärkt läroplats för ST-läkare inom såväl ortopedi som reumatologi.

Tomas Weitoft
Docent och överläkare
Reumatolgienheten i Gävle

Mer från Ortopediskt magasin