Stiltje utan stillestånd

Enligt de gamla romarna är det nödvändigt att segla men inte att leva. För författaren Richard Bode var det samma sak. I en lågmäld privatfilosofisk bok använder han segling som en metafor för livet. Han skriver om sin första segelbåt som han förvärvade redan som tolvåring, om vindar och strömmar och hur han lärde sig att navigera. Först fick han dock av en gammal seglare lära sig att ro, allt för att kunna hantera stiltje – seglarens värsta fiende.

Kanske är det en alltför mänsklig svaghet detta att ta för givet att det alltid ska blåsa – att vinden aldrig ska lägga sig och dö. Har vi inte alla förväntat oss kraftig vindstyrka och full fart framåt? Vårt yrkesmässiga driv liknar ett beroende av den ständiga omväxling, utveckling och rörelse framåt som vi är vana vid. Detta samtidigt som våra uppdragsgivare, patienterna, tacksamt tar emot hjälpen vi är vana att kunna ge. Men är det månne stiltje vi delvis upplever under pågående pandemi?

Vårdbehov ackumuleras, ST-utbildning fördröjs samtidigt som vi gör fasansfulla lärdomar om en ständigt muterande virussjukdom. Många av oss bidrar i den direkta pandemivården, andra försöker förtvivlat planera för patienternas behov. Endast årorna återstår för att förflytta ett enormt skepp framåt. Väntan på en magisk krusning för att ånyo kunna hissa segel är under stundom outhärdlig. Men, stiltje behöver ju nödvändigtvis inte innebära tankemässigt stillestånd. Kanske kan djupare insikter formas och klokare beslut tas i tider av stiltje utan stillestånd?

Kanske kan vind från en annan strand föra med sig andra insikter? Vi har inte valt vinden själva, erfarenheter gör vi dock varje dag – även i rådande läge. Att ro i sakta mak är dock en utmaning. Är det månne så att denna utmanande situation även förstärker tvärsäkra åsikter? I mina olika yrkes- och uppdragsroller möter jag många sorters människor, en del med starka övertygelser om att veta bäst – ja kanske rentav allt. Alla av oss har ju, inte minst runt covid-19-vården, noterat samma fenomen. Det står i stark kontrast till nästa bok jag nyss läst och varmt rekommenderar.

Skogsmunken Björn Natthiko Lindeblad är aktuell med sin självbiografiska bok ”Jag kan ha fel”. Hans unika livserfarenhet har något att lära oss alla. Så sannerligen kan båda dessa böcker från olika decennier och med olika innehåll ändå vävas samman med sina livslärande innehåll, även yrkesmässigt. Först måste man lära sig ro, men jag kan ha fel.

Birgitta Ekstrand, ansvarig utgivare och ordförande Svensk Ortopedisk Förening