Redan före pandemin var väntetiderna inom sjukvården omfattande, och situationen har blivit än mer allvarlig i och med den stora mängd planerad vård som har skjutits upp. Det handlar sedan tidigare om planering, eftersatta utbildningsplatser, personalflykt, omorganisationer och nedskärningar, för att nämna några centrala faktorer.
Flera tidigare och även nu aktuella statliga utredningar, däribland om sjukvårdens beredskap i kris och krig, kunskapsstyrningen, samt om stora investeringar i sjukvården som sjukhusbyggen, har alla uppmärksammat bristen på nationell samordning och föreslagit olika vägar framåt. Representanter för Sveriges kommuner och regioner (SKR) har emellertid återkommande varit tydligt negativa då man anser att närhetsprincipen och självstyret är en förutsättning för bra vård.
– Men vi ser inte bra vård just nu. Och är inte systemet bra måste man omorganisera, säger Karin Båtelson och lyfter fram fördelar med det danska systemet:
I vårt grannland beräknas sjukvårdsbehovet i varje region, som sedan får pengar från staten för att möta behovet. Budgeten måste hållas och vården ska ges enligt betydligt kortare vårdgarantier än vad vi har. Det finns i princip inga köer i Danmark, personalflykt är också ett mer okänt begrepp, och sjukvårdsinnehållet utarbetas inte bara mellan stat och region utan också i samarbete med professionen.
– Det finns många nackdelar med det regionala styret av sjukvården i Sverige. Dels har vi regionala skatter där regionerna själva sätter nivån. Då bidrar vi ju inte solidariskt till sjukvården över landet som det står i lagen. Dessutom har man olika politiska inriktningar och personligheter som gör att vårdens innehåll, tillgänglighet och valfrihet blir ojämlik trots att lagen säger det motsatta. Det sägs också att små landsting är dyrare att driva än större, säger Karin Båtelson.
– Trots att regionerna tar upp skatt för att garantera sjukvården kan de ändå sitta och vänta på mer pengar från staten när det dyker upp nya förutsättningar eller behov. De började ju till exempel inte att ge vaccinationer förrän staten sköt till mer pengar.
Ska vi ha nationell styrning i Sverige måste dock systemet verkligen göras om även på nationell nivå, understryker Karin Båtelson. Regering och riksdag måste våga gå emot sina starka partikollegor i regionerna. Myndigheter behöver stärkas och breddas med både resurser och olika kompetenser, som till exempel medicinsk. Man måste också se till att det kommer en ny lagstiftning på plats som måste följas.
– Danmark har en patienträttighetslag. I Sverige har vi enbart en skyldighetslagstiftning för regionerna som i praktiken inte betyder något när medborgarna inte får vård i tid. Vi behöver också ett system som resulterar i tydliga krav på resultat och ett tydligt ansvarsutkrävande, säger Karin Båtelson.
Hon fortsätter:
– En annan oklarhet är när representanter för SKR står tillsammans med ministrar och myndighetspersoner på presskonferenser. Det sänder ut felaktiga signaler. Det är lätt att få intrycket att SKR är en likvärdig part, men det är en intresseorganisation utan demokratisk insyn. Det är klart att man undrar vad det är för organisation som styr. Är det regering och riksdag, enskilda regioner eller SKR?
– Alla regioner ställde ju om vården för att kunna möta utmaningarna i pandemin, men det var inte smitta på samma sätt överallt. Och eftersom det är just regionernas uppgift att ta hand om sina medborgare är väl det ytterligare ett bevis på att vi på något sätt behöver riva regiongränserna och samarbeta med mer nationell styrning. Danmark kan, men inte vi.
