Sjukhusläkarnas historia tar sin början den 10 juli 1895 på ett läkarmöte i Kristiania, huvudstaden som numera heter Oslo. Omkring 20 läkare träffades och valde Johan Petter Westerberg från Falköping till ordförande och Jacques Borelius från Karlskrona till sekreterare och kassör i den nybildade Svenska lasarettsläkarföreningen. En stor andel av lasarettsläkarna i Sverige var kirurger vid denna tid och Nordisk kirurgisk förening höll sitt andra möte i Kristiania, vilket förklarar varför träffen inte ägde rum på svensk mark. Idén om att grunda en organisation med syfte att företräda lasarettsläkarnas intressen hade diskuterats en tid, inte minst på allmänna svenska läkarmöten i Norrköping 1887, Uppsala 1889 och Gävle 1893, och nu hade planerna alltså blivit verklighet.
Samtliga lasarettsläkare i landet fick brev med erbjudande om medlemskap i den nya föreningen, och alla utom tre nappade. De första tio åren låg medlemsantalet mellan 50 och 60 personer. Medlemsavgiften var till en början fem kronor per år, men höjdes efter två år till 20 kronor.
Initiativtagarna möttes i sitt missnöje mot rådande arbetsvillkor och -förhållanden. De två viktigaste frågorna initialt var frågan om lasarettsstadgan och läkarnas pension. Den kungliga lasarettskommittén kom 1899 med förslag till lasarettsstadga, sjukstugestadga och reglemente för lasarettsläkarnas pensionskassa. Inledningsvis såg föreningen positivt på kommitténs idéer, men med tiden ventilerades allt mer kritik. I mitten på 1910-talet hade antalet nylegitimerade läkare sjunkit markant, samtidigt som behovet av underläkare tydligt hade stigit. En acceptabel lösning på pensionsfrågan skulle i sin tur dröja förhållandevis många år.
Sveriges läkarförbund grundades 1903 under namnet Allmänna svenska läkarföreningen. Förbundets roll var till en början väldigt annorlunda jämfört med i dag. Svenska lasarettsläkarföreningen valde att stå utanför organisationen i nästan 50 år, till år 1949. Huvudorsaken var att föreningen hade självständig partsställning och ville behålla sin oberoende handlingsfrihet.
Förbundet tog sitt nuvarande namn 1920. Ett år senare bildades Sveriges yngre läkares förening, Sylf, som tämligen snabbt anslöt till Läkarförbundet. Vid denna tid blev även Svenska militärläkarföreningen, Svenska stadsläkarföreningen, Svenska skolläkarföreningen och Provinsialläkarföreningen sektioner i förbundet.
Samma år som Svenska lasarettsläkarföreningen blev en del av Läkarförbundet, 1949, genomfördes en stadgereform i förbundet som innebar att delföreningarna delades in i två kategorier – riksföreningar och lokalföreningar – där lasarettsläkarnas organisation följaktligen ingick i den första kategorin. I slutet av 1950-talet var det återigen dags för en ny översyn av organisationen. Delföreningarna grupperades denna gång som yrkes-, lokal-, specialist- och intresseföreningar.
År 1975 fick Svenska lasarettsläkarföreningen namnet Svenska överläkarföreningen efter att den slagits ihop med Universitetssjukhusens överläkarförening (USÖ). Biträdande överläkares förening, en grupp som verkat parallellt, hade något år dessförinnan upphört med sin verksamhet med hänvisning till att styrelsen i Svenska lasarettsläkarföreningen företrädde medlemmarnas intressen. Antalet medlemmar år 1975 var 3 866 stycken, att jämföra med 1 802 medlemmar fem år tidigare.
Under de kommande decennierna träffades en rad avtal om förbättrade ersättningar, såväl för ordinarie arbete som jour och beredskap. På 1980-talet utvecklade förbundet riktlinjer för arbete under obekväm tid. Riktlinjerna togs 1990 med i läkaravtalet (Specialbestämmelser för läkare).
Svenska överläkarföreningen förstod vikten av att ha ett organ för debatt och opinionsbildning, och började år 1988 ge ut tidskriften Överläkaren, föregångare till tidningen Sjukhusläkaren.
Organisationsstrukturen tog ytterligare form i början på 1990-talet efter att en ny utredning hade genomförts. Förändringen innebar att Svenska överläkarföreningen blev en yrkesförening för alla specialistkompetenta läkare i sluten vård, medan Sylf blev en renodlad underläkarförening. Därtill initierades en sammanslutning för chefer. Överläkarföreningen blev den största yrkesföreningen i förbundet, vilket gäller Sjukhusläkarna än i dag. Vid 100-årsjubileumet 1995 var 14 176 medlemmar anslutna.
År 2002 bytte föreningen namn till Sjukhusläkarföreningen på initiativ av dåvarande ordföranden Gunnar Sandberg. Orsaken var att organisationen ville ha ett namn som på ett bättre sätt återspeglade medlemssammansättningen. Tio år senare antogs namnet Sjukhusläkarna.
Lista: Alla ledare genom åren
Här är en genomgång av alla som har ansvarat för ordförandeklubban i Svenska lasarettsläkarföreningen, Svenska överläkarföreningen, Sjukhusläkarföreningen och Sjukhusläkarna.
Tips för vidare läsning
Texten bygger i huvudsak på den jubileumskrönika, ”Från fria utövare av läkekonsten till landstingsanställda tjänstemän”, som dåvarande kanslichefen Leif Gustafsson skrev till Svenska överläkarföreningens 100-årsjubileum år 1995. Här kan du läsa texten i sin helhet om du vill fördjupa dig ytterligare i föreningens historia.