Läkarförbundet i DN Debatt: Långt kvar till löftet om fast läkare för alla

Alla svenskar har sedan 90-talet lagstadgad rätt till en fast läkare, men i praktiken är det bara en tredjedel som har det. Listning hos vårdcentraler är bara ett sätt att mörka problemet. Det som krävs är resurser så att dubbelt så många läkare kan anställas i primärvården, skriver Läkarförbundets ordförande tillsammans med fyra tidigare socialministrar.

Hur kommer det sig att ingenting händer med löftet om fast läkare? Hur kan en majoritet av svenskarna fortfarande sakna en namngiven läkare att vända sig till, med tid för dem, trots att de sedan länge enligt lag har rätt till det? Det är av främst två orsaker. Den ena är att lagen inte kräver att invånarna ska listas hos namngivna läkare, utan att listning hos vård- och hälsocentraler utgör grunden i vården. Den andra är att regionerna inte avsätter tillräckligt med resurser för att säkra tillräckligt många anställda specialister i allmänmedicin på landets vård- och hälsocentraler.  

Alla riksdagspartier är överens om behovet av fasta läkare och om att det krävs kraftigt ökade resurser till primärvården för att åstadkomma det. Men enligt Myndigheten för vård- och omsorgsanalys har primärvårdens resurser under senare år bara ökat marginellt. Följaktligen har inget av målen, som tidigare regering satte upp och som nuvarande regering behållit, när det gäller ökad kontinuitet i primärvården uppnåtts. Inte heller har den omställning kommit till stånd som syftar till att hantera mer på vård- och hälsocentraler för att därigenom avlasta sjukhus och akutmottagningar.   

Inspektionen för vård- och omsorgsanalys (IVO) visar i sin senaste rapport förtjänstfullt hur vårdplatsbristen är en effekt av den bristande omställningen till god och nära vård, med primärvården som nav. Primärvården behöver byggas ut och tillgängligheten öka, så att inflödet av patienter till akutsjukhusen kan minska. Samtidigt behöver utflödet av utskrivningsklara patienter från akutsjukhusen öka. Sköra, ofta äldre, multisjuka patienter behöver kunna tas om hand utanför sjukhusen, under primärvårdsläkares medicinska ansvar.

Sverige utmärker sig negativt vad gäller kontinuitet i vården, jämfört med andra länder. I våra nordiska grannländer, liksom i åtskilliga andra länder i Europa och inom OECD, har i princip hela befolkningen en egen fast läkare. Erfarenheten är entydig. Fasta läkare i primärvården bidrar till en tryggare och bättre vård för alla patienter och ett mer resurseffektivt användande av skattemedel. Trots det är det i Sverige alltså bara en tredjedel som har en fast läkare.

Vi som står bakom den här debattartikeln har olika politiska bakgrund. Men vi är sedan länge överens om vad som krävs för att visionen om fast läkare ska bli verklighet. Redan för drygt fem år sedan skrev vi en gemensam artikel. Huvudargumenten är desamma nu som då. Genom en fast läkare säkras den relationella kontinuiteten mellan läkare och patient samtidigt som tillgängligheten inom vården förbättras. Har läkaren ett begränsat antal patienter kan patienten få träffa sin fasta läkare i rimlig tid, då slippa upprepa sin sjukdomshistoria och därigenom snabbare få adekvat vård. Kontinuitet och tillgänglighet är två punkter där Sverige år efter år hamnar i botten i internationella jämförelser.

Det som krävs för att få till en fungerande kontinuitet och en god tillgänglighet är att alla invånare får lista sig hos en egen vald fast läkare, snarare än en vårdcentral. Listningen hos vårdcentraler är ett sätt att mörka problemet att antalet läkare i primärvården inte räcker till för att medborgare ska kunna få en fast läkare i praktiken. Det måste vara tydligt både för patienten och för vårdens medarbetare och huvudmän vem som är ansvarig läkare, liksom för hur många hen ansvarar.

Vidare krävs mer resurser till primärvården för att den ska klara sitt nuvarande uppdrag och för att driva det utvecklingsarbete som omställningen till en god och nära vård kräver.

Ansvarsfrågan är central. Idag får det inga konsekvenser när de 21 huvudmännen för landets hälso- och sjukvård (regionerna) inte följer lagen och erbjuder alla som så önskar en fast läkare. Såväl tidigare regering som den nuvarande var tillsammans med Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) överens om att minst 55 procent av invånarna i varje region vid utgången av 2022 skulle ha en fast läkare och att kontinuiteten i primärvården skulle öka. Det senare mäts genom andelen patienter som har fått träffa samma läkare vid flera besök på vårdcentralen. Ingen region nådde målen. I stället ser vi att utvecklingen går bakåt. Antalet läkare anställda i primärvården har minskat i relation till antalet invånare och kontinuiteten i primärvården har blivit sämre, totalt sett, de senaste åren.

Socialstyrelsen rekommenderar att varje heltidsarbetande specialist i allmänmedicin ska ansvara för ungefär 1 100 personer. Idag ansvarar de i genomsnitt för dubbelt så många. Och antalet växer. Vi befinner oss alltså i en negativ spiral där många läkare i primärvården slutar, går ner i arbetstid eller sjukskrivs på grund av en orimlig arbetsbörda. Det gör att arbetsbördan ökar för dem som är kvar. Det riskerar också att få följder för andra yrkesgrupper i primärvården. Bemanningskrisen är en realitet. För att leva upp till Socialstyrelsens riktlinje och för att alla invånare ska kunna ha en fast läkare måste omkring dubbelt så många läkare anställas i primärvården. 

Nu måste regering och riksdag: 

• Genomföra en omfattande satsning för att alla ska få möjlighet till en fast läkare. För att anställa dubbelt så många läkare i primärvården krävs mer pengar till hälso- och sjukvården. På sikt kommer de totala vårdkostnaderna kunna minska, till följd av en sådan satsning.

• Besluta om att alla ska lista sig hos en egen vald, fast läkare. Utan listning på läkare kommer vi aldrig att få någon förbättrad kontinuitet i primärvården. Inget hindrar att du som invånare samtidigt är listad hos den vårdcentral där läkaren är verksam.

Dessa åtgärder måste vidtas nu. Då kan omställningen till en nära vård och fast läkare för alla bli verklighet. Då kan alla patienter få den vård som de behöver.

Sofia Rydgren Stale, ordförande Sveriges läkarförbund 

Lars Engqvist, socialminister (S) 1998–2004 

Bo Könberg, sjukvårds- och socialförsäkringsminister (Folkpartiet/L) 1991–1994 

Ingela Thalén, socialminister (S) 1990–1991, 1994–1996 

Bengt Westerberg, socialminister (Folkpartiet/L) 1991–1994