Vi träffas i Uppsala på Upplands allmänna läkarförenings kansli, där Anna-Karin är ordförande idag.
”Det är inte bara politiker och administratörer som ska ha åsikter om hur läkarna ska jobba – vi måste gå samman och bestämma”
Hon talar hängivet om vikten av att ta ansvar, engagera sig. Och det är väl det läkare ofta är – engagerade, ansvarstagande?
– På sätt och vis, fast kanske mer ofta kring det mindre perspektivet, kring sin egen patient. Jag menar att vi måste gå samman och bestämma hur vi vill jobba. Det är inte bara politiker och administratörer som ska ha åsikter om det. Läkarna har det stora ansvaret för vården, därför behöver vi ett starkt förbund, säger hon.
Läs också: Sveriges läkarförbunds policy för balanserad läkarförsörjning
Anna-Karin Agvald föddes 1979 och växte upp i radhusområdet Kälvesta väster om Stockholm. Pappan var ingenjör och mamman var läkare, psykiater. Om läkaryrket pratades det sällan kring köksbordet, förutom en och annan kommentar om det dignande pappersarbetet.
Hon tänkte bli biolog men sökte också läkarprogrammet i Uppsala på pin kiv, kom in på båda utbildningarna och valde medicinstudierna. I dag är hon specialist i allmänmedicin på Tierps vårdcentral, där hon också gjorde sin ST. Bilden av vad läkaryrket innebär har växt fram med tiden. Hon har hamnat rätt, säger hon.
– Jag har lätt för att prata med folk och för naturvetenskapen. Det är skönt att inte behöva sälja på folk något de inte behöver utan att jobba med något som faktiskt är bra för människor. Jag kan vila i det etiskt goda i att vara läkare. Mötet med patienten gör mig glad och ger energi. Även om administrationen kan ta bort lusten när den sidan sväller över.
Hur ser du på diskussionen om primärvården? Svårigheterna kring att rekrytera läkare och långa vårdköer. Hur är situationen på Tierps vårdcentral?
– Vi har ett uppsving och har nästan inga vakanser här. Det är högt i tak hos oss. Varje vecka har vi en hel timme där vi läkare kan diskutera sådant som behöver lyftas. Det kan vara ett svårt fall man behöver prata om. Det är kollegialt och trevligt. Vi kommer varandra närmare.
Är det ovanligt, tror du?
– Ja, det är nog tyvärr ovanligt att man har så mycket tid att diskutera medicinska dilemman och fortbilda sig med kollegor. Därför kan det bli ensamt som läkare på en vårdcentral. Man sitter på sitt rum utan att prata med varandra läkare emellan. Nyckeln till sådana samtal är chefskapet. Vi har en bra chef som är sjuksköterska. Hon lyssnar på oss och jag känner att det går att ta upp saker till diskussion.
Läs också: ”Oacceptabelt lite tid till fortbildning” läs mer och ladda ner Fortbildningsenkäten 2018
”Man sitter på sitt rum utan att prata med varandra läkare emellan. Nyckeln till sådana samtal är chefskapet”
Anna-Karin Agvald är småbarnsmamma och maken är också läkare och psykiater i Uppsala. Fördelen med att jobba inom primärvården är att det är lättare att kombinera med ett familjeliv, säger hon. Utöver hennes ordinarie arbetstid jobbar hon jour en gång i månaden.
– Ibland när det pratas om vikten av fasta läkare kan jag få lite panik. Förr kunde en läkare lägga 120 procent på sitt arbete för då hade läkaren kanske en hemmafru som tog hand om barn och hem. Så lever vi inte i vår generation. Jag och min man är två vuxna som arbetar, gör karriär och delar ansvaret för barnen.
Den stora utmaningen inom primärvården är vakanserna som gör man tappar kontinuiteten, säger Anna-Karin Agvald. Även patientens valfrihet kan vara problematisk.
– Det tar enormt mycket energi och tid att få allt att flyta smidigt när kommunikationen inte fungerar på grund av att man inte känner patienter eller personal. På det sättet kanske det var mer lättarbetat med områdeslistning. Då kunde man etablera kontakter med alla de instanser som patienterna rörde sig mellan. Patienternas valfrihet riskerar att skapa en hackighet i kontakterna. Det är mer svårjobbat nu.
När Anna-Karin gick med i facket som medicinstudent hade hon inga egentliga tankar på vad ett medlemskap kunde innebära. Men med tiden förändrades bilden.
När Anna-Karin Agvald som medicinstudent blev medlem i Läkarförbundet hade hon inga egentliga tankar på vad ett medlemskap i facket kunde innebära. Men med tiden förändrades bilden och behovet av att vara med och förändra saker i praktiken växte. Hon började gå på årsmöten och kurser i arbetsorganisation och arbetsrätt.
– Jag är jätteglad över allt jag lärt mig. Jag ger mycket av min tid, men får också så mycket tillbaka.
Indien, Kenya och backläkare i Dalarna. Som läkare har hon alltid tagit chansen att röra sig i olika kulturer och sammanhang. Säsongsläkaruppdraget på olika fjällanläggningar håller hon fast vid. Intresset för skidåkning delas av maken och de två barnen. Snart bär det iväg till Idre och läkarmottagningen i backen.
– Det blir allt vanligare att fjällanläggningar vill ha en läkare på plats. På förmiddagen har jag mottagning i backen och på eftermiddagen åker jag skidor med familjen. Det är en lockande kombination av jobb och semester.
En bra dag på vårdcentralen i Tierp är en väl avvägd mix av telefonsamtal med patienter, en fika i lugn och ro, och att hinna diktera och avsluta mellan varje patientmöte.
– Helst ska signeringskorgen vara tom när jag går hem. Det är i alla fall en ambition, säger Anna-Karin Agvald
Hon skrattar.
Finns det fördomar om läkare?
– En klassisk fördom är att vi som blev allmänläkare inte blev specialister. Andra kanske tänker att vi läkare tror oss vara förmer än andra människor, men jag tycker vi är ganska sympatiska och trevliga personer, säger Anna-Karin Agvald.
Läs också: Läkarförbundets kollegiala rådgivning: Läkare stödjer läkare
Text: Lolo Amble
Foto: Johan Knobe
