Nödrop från akuten på Kungälvs sjukhus

22 kvarvårdade patienter när jag börjar kl 8, alltså patienter som är kvar på akuten på grund av vårdplatsbrist. Jag går till akutrummet för att möta upp en ambulans. Medan jag i ett lugnt skede pratar med patienten märker jag att sjuksköterskan jag jobbade med står i ett hörn och tröstas av en ambulanssjuksköterska.

När vi möts strax efteråt ser jag hens rödgråtna ögon och frågar tyst "är du okej?". "Nej, jag är inte okej", får jag till svar. "Inget av det här är okej. Det här är krigssjukvård." Hen är inte den enda på akuten som gråter på jobbet den dagen.

Så inleder Therese Bonde, ST-läkare i akutsjukvård på Kungälvs sjukhus, Facebook-inlägget som hon skriver efter en tuff jobbdag i mitten av februari.

Många kommenterar och delar inlägget, som fångats upp av Kungälvs-Posten.

Inget händer

Nödropet gäller för hela Kungälvs sjukhus, där den fysiska och etiska stressen får många att säga upp sig från jobb de älskar. Sjukhusledning och ansvariga politiker har larmats om den ohållbara situationen i flera års tid, men inget har hänt, berättar Kungälvs-Posten.

– Man tänker ofta på vad man som läkare kan göra för att avlasta. Kan jag göra något av det sjuksköterskorna gör ...? Men det som oroar mig mest är att saker som behöver göras för patienterna inte görs i tid när de blir kvar hos oss. Det kan vara provtagning till exempel, och vårdplanering, allt blir försenat och en ständig etisk stress för mig som läkare. Jag berättar om hur det är för att jag vet att de flesta älskar sina jobb och vill det bästa för Kungälvs sjukhus. Vi vill att det ska fungera, säger Therese Bonde till Kungälvs-Posten.

"Det värsta är när de gråter"

Therese Bondes Facebook-inlägg fortsätter:

Senare samma dag tar jag emot en annan patient som kommit med ambulans till akutrummet. Ingen sjuksköterska eller undersköterska dyker upp, för alla är upptagna med något annat. Jag tar rapporten från ambulansen och börjar arbeta medan jag och ambulanspersonalen väntar på att någon mer ska komma. Till slut dyker en sjuksköterska som inte arbetat på sjukhus på flera år upp. Det är första dagen tillbaka för henne, och hon går egentligen bredvid för att komma in i det igen, men nu kastas hon in i det själv. Hon löser det galant, men det är inte okej att behöva känna sig så utlämnad.

Patienten vi tog emot är förvirrad och jag måste ringa en anhörig för att få information om vad som hänt. Jag säger till den anhöriga "jag återkommer när jag vet mer". Jag återkom aldrig. Inte för att jag inte bryr mig, utan för att det var så belastat den dagen att jag glömde. Jag kom på det i bilen på vägen hem. Jag undrar om jag missade något mer den dagen.

När jag satt där i bilen på väg hem kände jag mig inte bra på mitt jobb. Jag brukar vara strukturerad, men den dagen var det så rörigt i mitt huvud. Många som sökte vård den dagen var så dåliga. Mina patienter hade så många olika symtom, undersökningsfynd och avvikande provsvar att det var svårt att förstå vad som var vad. Dessutom var flera av mina patienter ganska lika varandra och jag blandade ihop dem i huvudet på ett sätt som jag inte brukar. Jag skulle jobba jour dagen efter men undrade verkligen hur jag skulle orka jobba när bemanningen är ännu lägre under helgen.

Dagen efter mötte jag en av våra vårdplatskoordinatorer. Det är sällan jag hinner prata med dem, för det är alltid någon som ringer dem. Men vid kaffemaskinen frågade jag henne hur det är att ringa till en avdelning och säga att vi behöver lägga in en patient, trots att hon vet att läget är som det är på avdelningarna. "Det värsta är inte när de blir arga, det kan jag ta", svarade hon. "Det värsta är när de gråter. Jag klarar inte av när de gråter, för jag vet att jag inte kan göra något annat än att lyssna på hur tufft de har det och säga att jag förstår att det är jobbigt, men sedan måste jag säga till dem att de kommer behöva ta emot patienten ändå."

Samma helg får jag veta att flera sjuksköterskor och undersköterskor har sagt upp sig. De orkar inte mer. Flera andra väntar på svar från andra jobb de har sökt.

Detta är alltså på en svensk akutmottagning år 2024.

Tack och lov är inte alla dagar såhär. Vi har en helt fantastisk arbetsgrupp där alla stöttar varandra, och det finns en så fin teamkänsla. Jag är, trots situationen, så glad att arbeta just här. Men något måste göras för arbetssituationen och patientsäkerheten. Det går inte att driva en akutmottagning bara på personalens kämpaglöd, det måste finnas resurser också.

Risken för fel är uppenbar

Bilden bekräftas av andra röster från medarbetare på Kungälvs sjukhus och akutmottagningen.

Tommy Hanis är vice ordförande i Läkarföreningen på Kungälvs sjukhus och huvudskyddsombud för läkarna. Han ser allvarligt på konsekvenserna av de enorma sparbeting som nu genomförs.

– Jag känner igen stora delar av vad de berättar och det är skrämmande att se hur människor som viger sina liv åt vårdyrken faktiskt far illa på sina jobb. Som huvudskyddsombud är jag mycket bekymrad över kombinationen hårt pressad personal och kronisk överbeläggning. Är man trött och sliten ökar risken att man faktiskt begår fel. Den risken är uppenbar nu, säger Tommy Hanis till Kungälvs-Posten. 

Han ser allvarligt på nedmonteringen av sjukvården när omvärldsläget kräver högre samhällsberedskap och robusta samhällsfunktioner – som sjukvård.

– Då kan man inte ha anställningsstopp och man måste förhindra att folk slutar i sina yrken. Om sjukvården är den viktigaste frågan för befolkningen så behöver man ställa krav på sina folkvalda politiker att de faktiskt prioriterar sjukvården, säger Tommy Hanis.

Läs hela artikeln här:
Personal på Kungälvs sjukhus: ”Situationen är kaosartad”