Citatet "söndra och härska" tillskrivs Julius Cesar. Som facklig kan jag ofta undra om våra politiker, höga chefer och tjänstemän mer eller mindre ovetandes applicerar detta på gränslandet primärvård/slutenvård. Resultatet? Att vi inom vården irriteras över varandras upplevda tillkortakommanden i stället för att uppmärksamma att både primär- och sekundärvården ofta får omöjliga uppdrag.
Trots mycket fagert tal om omställning till "nära vård" skriver Socialstyrelsen i sin granskning att "regioner och kommuner inte prioriterar primärvården mer ekonomiskt än vad de gjort tidigare." I VGR har vi exempelvis i flera år sett att primärvårdens grunduppdrag inte fått uppräkning av ersättningar som täcker ens förväntade löneökningar. Detta trots att nya diagnoser och behandlingar samtidigt flyttas ut i primärvården.
På ren svenska förväntas en redan underbemannad primärvård göra mer med samma eller till och med mindre resurser. Samtidigt förväntas sjukhusen år efter år lösa ansträngda budgetar – motiverade av just den ofta knappt existerande omställningen till nära vård.
Konsekvensen blir att vi utifrån ett fokus på patientens bästa ofta blir irriterade på varandra. Som distriktsläkare på att remisser nekas, patienter skickas hem tidigare och tidigare, och att jag ska göra mer och mer för patienten, utan att tid eller resurser räcker till.
Sjukhuskollegorna, särskilt på akutmottagningarna, signalerar att deras arbetsmiljö inte håller, en enorm etisk stress när det inte finns nödvändiga vårdplatser och att de, tyvärr ofta med rätta, inte upplever att primärvården har möjlighet att ta vid snabbt när de exempelvis skickar hem patienter.
Det finns självklart mottagningar och enheter som fungerar dåligt eller är fast i gamla arbetssätt och kan effektiviseras. Jag har själv mött sådana när jag som ST-läkare randade mig. Men det är inte grundproblemet, vilket blir övertydligt när arbetsmiljön för läkare är så pass dålig att upp till en tredjedel av yngre läkare överväger att lämna yrket.
Problemet blir värre av att ledning, tjänstemän och politiker i stället för att ärligt se sanningen i vitögat, endast pratar sig varma om digitalisering, "nya arbetssätt" och ökad tillgänglighet som lösningar. Trots att vi har en allt äldre befolkning, där vi i sjukvården kan göra allt mer.
Nya arbetssätt och verktyg är ofta utmärkta, men kräver nästan alltid någon som fortsatt håller i det medicinska ansvaret, det vill säga läkarresurser. Ibland till och med mer läkarresurser till verksamheter på golvet i stället för luftiga projekt mer eller mindre fjärran från verkligheten. Och viktigast av allt, nya arbetssätt och digitalisering är inget som i rimlig tid kommer kompensera för ständiga krav på ekonomiska "effektiviseringar" samtidigt som vi kan gör mer och mer.
I stället för att falla för "söndra och härska" behöver vi på alla nivåer arbeta för att resurser i paritet med uppdraget finns tillgängliga. Av respekt för varandras arbetsmiljö ständigt argumentera för att våra politiker, tjänstemän och chefer börjar låta de med den medicinska kompetensen prioritera vad som är viktigt för att kunna ge bra vård för våra patienter. Typexempel vore satsningar på kontinuitet i stället för längre öppettider i primärvården och ett rimligt antal vårdplatser inom slutenvården.
Jakob Nyhlén
Ordförande
Sektion Primärvård/Västra Götalands läkarförening
