– Jag visste tidigt att jag ville forska med fokus på hälsa och att jag ville hjälpa människor, säger han.
Paolo Bonazza, född 1986, växte upp i den italienska staden Ravenna, 15 mil söder om Venedig. Pappan var bankdirektör och mamman jobbade inom skatteverket. Hemma talades det ofta om ekonomi, men sonen hade siktet inställt på naturvetenskapen.
Han sökte sig vidare till läkarlinjen i universitetsstaden Ferrara och kom in direkt. Efter sin AT jobbade han nio månader som färdig läkare i Italien. Men 2013 tog livet plötsligt en annan vändning.
– Jag har fyra kusiner och en av dem är läkare. Hon gjorde en resa till Sverige 2008 och jag följde med. Jag tyckte om Sverige direkt. Naturen, och människorna här. Några år senare bestämde jag mig för att flytta hit, säger Paolo.
Det måste ha varit ett stort steg?
– Ja, men jag var trött på Italien. På mentaliteten, korruptionen och på arbetslivet som inte lämnar utrymme för individen. Men jag ville ändå hålla mig inom Europa, med närheten till föräldrar och kompisar därhemma.
Och valet föll på Sverige.
– Jag kände att här kan jag få en hög livskvalitet, ett bättre yrkesliv än i Italien. Dessutom passar klimatet mig väl. Jag åker skidor och vistas gärna utomhus. Den italienska sommaren är het, här är det svalare, det passar mig perfekt.
Medlemmar i Läkarförbundet har möjlighet att boka in vistelser i någon av våra fritidsfastigheter!
”Vi läkare är dåliga på att känna efter, vi tror att vi är oslagbara och orkar hur mycket som helst”
Hur ser du på skillnaden mellan att vara läkare i Italien och Sverige?
– Som AT- och ST- läkare är det väldigt stor skillnad. Jag har mer ansvar här, det förväntas mer av den enskilda läkaren. Här betraktas jag som en kollega, inte bara som en student. Sverige är väldigt bra på det sättet. Som ST läkare bidrar jag till verksamheten, jag är en del av utvecklingen.
Paolo arbetar 40 timmar i veckan, sedan tillkommer jouren. Totalt kan det bli upptill 55 timmar i veckan. Det fungerar bra, säger han, förutsatt att han blir kompenserad genom möjligheten att ibland ta ut semester och extra vila. De perioder han arbetar tolv dagar i rad, tycker han dock är påfrestande.
Läkarnas arbetstid regleras i både lag och avtal – men det finns utrymme för individuella och lokala lösningar.
”Läkarförbundet har mandat att förhandla om jouravtal och kompensation”
– Läkare är också människor och ingen tjänar på att vi sliter ut oss. Men vi dåliga på att känna efter, vi tror att vi är oslagbara och orkar hur mycket som helst. Symptom på fysisk och psykisk ohälsa är inte ovanligt. De arbetsmiljöfrågor som Läkarförbundet driver är oerhört viktiga. Patientsäkerheten hotas om läkarna inte har en bra arbetsmiljö.
Yngre läkare kanske är mer angelägna att ha en rimlig arbetstid?
– Tvärtom, tror jag tyvärr. Det är vanligt att unga läkare offrar sitt privatliv för jobbet. Många forskar på sin egen fritid, därför att vi förväntas jobba 100 procent, och sköta forskningen utanför arbetstid. Läkarförbundet har en viktig roll att spela i denna och många andra frågor.
Hur då?
– Läkarförbundet har mandat att förhandla om jouravtal och kompensation. En trött läkare är ingen bra läkare. I slutändan är det patienten som drabbas. Efter ett arbetspass på 9 timmar minskar läkarens förmåga, det vet vi. Läkarförbundets förhandlingar med ansvariga politiker om detta och vår arbetsmiljö är oerhört viktiga.
”De arbetsmiljöfrågor som Läkarförbundet driver är oerhört viktiga”
Vi pratar vidare om skillnaden mellan sjukvården i Sverige och i Italien. Den svenska primärvården har jättestora problem, säger Paolo och nämner läkarrekrytering till vårdcentraler och långa väntetider som problemområden.
”Läkarförbundet vill se en nationell primärvårdsreform”
– Jag upplever att människor har svårt att hantera oro och besvär på grund av problemen inom primärvården. Men Sverige är ett stort land, och befolkningen är utspridd över hela landet. Det är naturligtvis en utmaning att ge lika villkor åt alla. Det kräver resurser och pengar. Men å andra sidan, om du är riktigt sjuk så är sjukvården mycket bättre här än i Italien, säger han.
Paolo är vice andra ordförande för SYLF Stockholm. Det är en stor grupp underläkare som utgör cirka en tredjedel av antalet medlemmar i Läkarförbundet i Stockholm. Medlemskapet ser han som ett kollegialt stöd, ett vaccin för läkares yrkesliv.
– Läkarförbundet förhandlar om våra viktigaste frågor, som arbetstider, kvalitet på utbildning, löner och jouravtal. Men det är också ett skydd för den enskilde läkaren. Man vet aldrig vad man kan råka ut för på arbetsplatsen, säger han.
”Medlemskapet är både ett kollegialt stöd och ett individuellt skydd för den enskilde läkaren”
Hur ser du på din framtid som läkare i Sverige?
– Jag vill leva och jobba som läkare här i Sverige. Jag gillar mitt arbete, för den ena dagen är inte den andra lik. Jag har möjlighet att utvecklas, och att hela tiden hitta nya utmaningar.
På fritiden kopplar han av genom att paddla kajak, löpträna och umgås med flickvännen som studerar arkitektur. Ett gemensamt intresse är att se dokumentärfilm om sociala problem i världen.
Vad saknar du mest från ditt hemland?
– Spontaniteten! Det kan vara krångligt att spontant föreslå en kopp kaffe med människor här. Så fort man föreslår något så åker almanackan fram, säger Paolo Bonazza och skrattar.
– Jag känner ibland att vi i Sverige använder mer tid till att planera än att njuta av livet. Men man kan inte planera allt. Man vet aldrig vad som händer, säger han.
Text: Lolo Amble
Bild: Johan Knobe
