De allra flesta svenskar är listade på ett hus, en vårdcentral, inte på en namngiven läkare. Bara omkring 40 procent av befolkningen i Sverige har en fast läkare. I länder som Norge, Danmark, Tyskland, Nederländerna och Frankrike är siffran nästan 100 procent.
Sverige har totalt sett förhållandevis många läkare men väldigt få allmänläkare. Vi är bland dem med minst antal allmänläkare per invånare i hela OECD-området. Vi ligger också sämre till när det handlar om besök per läkare och per invånare än de flesta andra OECD-länder.
Det finns ett belagt samband mellan en god primärvård som fungerar som första linjens sjukvård för medborgarna och mindre belastning på akutsjukvården. En god, nära och trygg primärvård med listning på fast läkare ger både bättre tillgänglighet, kontinuitet och mindre tryck på akutsjukvården.
De länder som har en väl utbyggd primärvård med listning på en fast läkare har både bättre tillgänglighet och kontinuitet i primärvården än vad Sverige har.
Norge, Danmark är två sådana nordiska exempel. Tyskland, Nederländerna och Storbritannien är andra jämförbara länder som också har en primärvård med fast läkare med god tillgänglighet för hela befolkningen.
Läkarförbundets politik:
- En nationell primärvårdsreform. Primärvården ska vara första linjens sjukvård. Det behövs ett nationellt grunduppdrag för hela primärvården med utrymme för lokala variationer, framförallt på landsbygd och i glesbygd som kan ha ett smalare uppdrag. Det ska vara enkelt att öppna en liten verksamhet för att öka tillgängligheten. Primärvården är också den del av hälso- och sjukvården som mest och bäst bidrar till en jämlik hälsa.
- Fast läkare. Varje invånare ska få en namngiven läkare. Det förutsätter att invånarna listar sig på läkare – inte på vårdcentral. Det är bra för patienten och för andra professioner att veta vem som är medicinskt ansvarig.
- Listningstak. För att säkra den medicinska kvaliteten, tryggheten för patienten och en rimlig arbetsbelastningen för läkarna och andra professioner i primärvården behövs det ett tak för hur många patienter en läkare kan ha listade. Det taket kan självfallet variera beroende på socio-ekonomisk sammansättning av patientunderlaget, vilka diagnoser som dominerar, med mera.
- Fler specialister i allmänmedicin. Påbyggnadsutbildning för andra specialister (för att bli dubbelspecialister med lön som specialistläkare) och förbättra tillgången, genom avsevärt ökad nationell dimensionering, på ST-läkare i primärvården.
- Listning på andra specialiteter. Under en övergångsperiod behövs listning på andra specialister (ST-läkare i allmänmedicin, specialister i primärvårdsnära verksamhet) beroende på att det för tillfället finns för få specialister i allmänmedicin.
- Fler små verksamheter. Underlätta för fler läkare och andra professioner som barnmorskor, fysioterapeuter med flera att öppna egna verksamheter och samarbeta med varandra för att få fungerande vårdteam uppbyggt efter patientens behov.
- En sammanhållen personalpolitik. Vi behöver en personalpolitik som premierar erfarenhet och kompetens och en arbetsmiljö med rimlig arbetsbelastning. Självständiga chefer med resurser och kunskap om hur man utvecklar verksamheten med hjälp av en god arbetsmiljö, löneutveckling, fortbildning och forskning.
