Definition
Habilitering innebär insatser som ska bidra till att en person med medfödd eller tidigt förvärvad funktionsnedsättning, utifrån dennes behov och förutsättningar, utvecklar och bibehåller bästa möjliga funktionsförmåga samt skapar goda villkor för ett självständigt liv och ett aktivt deltagande i samhällslivet (Beskrivning hämtad från Socialstyrelsen).
De funktionsnedsättningar som avses är till största delen kvarstående i vuxen ålder, och kräver ofta ett livslångt hänsynstagande inom många områden. Skador och funktionsnedsättningar som tillkommit efter utvecklingsperioden behandlas inte i detta dokument även om de i vissa regioner omhändertas inom organisationen för habilitering.
Relevant specialistkompetens
En grundläggande förutsättning för att som läkare kunna utföra ett arbete med hög kvalitet inom området är relevant specialistkompetens; i första hand inom allmänmedicin, rehabiliteringsmedicin, psykiatri eller neurologi alternativt barnneurologi med habilitering. Andra specialiteter kan övervägas hos den av området speciellt intresserade.
Kunskap om funktionsnedsättning
Utöver relevant specialistkompetens krävs särskilt kunnande om diagnoser som ger funktionsnedsättningar: Intellektuell funktionsnedsättning (ID), autism, cerebral pares, ryggmärgsbråck, tidigt debuterande progressiva neuromuskulära sjukdomar samt en lång rad ovanligare tillstånd som ger funktionsnedsättningar under utvecklingsperioden och som inte specificeras här.
Då signifikanta funktionsnedsättningar påverkar hälsan såväl fysiskt, psykiskt som socialt förutsätts god insikt i primära och sekundära konsekvenser av funktionsnedsättning och hur dessa inverkar på individens möjligheter till aktivitet och delaktighet i samhällslivet.
Samtidiga sjukdomar och andra funktionsnedsättningar samt deras konsekvenser måste uppmärksammas. Det innebär för habiliteringsläkaren ett behov av samverkan och samarbete med i stort sett all övrig sjukvård. Sjukvården behöver ofta göra anpassningar i vården av dessa patienter för att de ska få en tillgänglig och likvärdig vård. Habiliteringsläkarens uppgift är inte att ta ansvar för dessa patienters totala vårdbehov, men däremot att göra egna anpassningar i vårdsituationen och underlätta att de får den medicinska behandling och vård de behöver.
För att individer med funktionsnedsättningar ska kunna få det stöd de har rätt till krävs att deras funktionsförmågor kan analyseras och beskrivas. Funktionsförmågans praktiska betydelse för aktivitet och delaktighet i vardagen måste förstås och brister måste vid behov kompenseras. Det kräver ett arbete i multiprofessionella team, ofta organiserade i habiliteringsteam, där det är en fördel om läkaren ingår som en aktiv part. Förmåga till samarbete med övrig sjukvård, socialtjänst, skola, intresseföreningar och andra samhällsinstanser är nödvändig. Kunskap om rättigheter till olika stödformer inom socialförsäkring, LSS och övrig vård är nödvändig för att kunna bidra till att behov tillgodoses.
Likaså krävs kunskaper om utformning av träning, stöd och hjälpmedel för exempelvis kognition, kommunikation, inlärning, social samvaro, förflyttning, nutrition, andra basala kroppsliga behov, hälsosamma levnadsvanor samt deras implementering i närmiljön. Läkemedelsbehandling inom området måste också vara väl känd.
Fördjupade kunskaper och goda färdigheter inom försäkringsmedicin och annan intygsskrivning krävs då många rättigheter som tillkommer denna grupp förutsätter ett läkarutlåtande.
Kunskapsinnehållet är beskrivet och godkänt av styrelsen för Svenska läkarföreningen för habiliteringsmedicin 2019-11-27.
Delmål
- Att behärska normal psykisk, kognitiv och social utveckling samt avvikelser i dessa.
- Att ha goda kunskaper om utredning och habilitering i vuxen ålder av intellektuell funktionsnedsättning, autism och andra utvecklingsrelaterade funktionsavvikelser.
- Att ha goda kunskaper om behandling och habilitering av cerebral pares, ryggmärgsbråck, hydrocefalus och andra tidigt uppkomna motoriska och kognitiva funktionsnedsättningar.
- Att ha goda kunskaper om behandling och habilitering av resttillstånd av tidigt förvärvade skador i nervsystemet.
- Att kunna handlägga vanliga och viktiga somatiska och psykiatriska tillstånd samt förstå deras påverkan på hälsa, välbefinnande och beteende.
- Att kunna handlägga socialmedicinska problem.
- Att ha kännedom om relevant lagstiftning inom området.
- Att ha god förmåga till dialog och en öppen kontakt med patienten och dennes närstående med respekt för patientens rätt till information, inflytande och delaktighet i besluten.
- Att ha goda kunskaper om och kunna tillämpa Alternativ och Kompletterande Kommunikation (AKK) och andra nödvändiga anpassningar i vården.
- Att ha kunskap om och respekt för transkulturella och andra mångfaldsaspekter såsom ålder, språk, etnicitet, sexuell läggning, religion och genus.
- Att vid behov kunna samarbeta med patientföreträdare och nätverk på ett etiskt och juridiskt tillfredsställande sätt.
- Att ha god förmåga till kommunikation, såväl skriftlig som muntlig, med andra läkare och medarbetare samt med företrädare för allmänheten och olika samhällsinstanser.
- Att ha kunskap om faktorer som påverkar hälsan och hur tillgång till och deltagande i av samhället erbjudna screeningprogram och andra sjukdomsförebyggande åtgärder ska tillförsäkras patienter inom habiliteringens målgrupp.
- Att behärska korrekt intygsskrivning och ha goda kunskaper om de regelverk som styr rätten till samhällets stödformer.
- Att ha goda kunskaper om utredning av funktion, aktivitetsförmåga och delaktighet, samt utifrån denna kunna värdera habiliteringsmöjligheter, prioritera insatser och formulera habiliteringsplan.
- Att ha kännedom om de metoder för utredning och habilitering som används av andra professioner i habiliteringsteamet.
- Att ha kunskap om andra habiliteringsaktörer, såväl inom som utanför hälso- och sjukvården, och om samverkansformer med dessa.