Ordförandeord:
Tysta underläkare –
ett demokratiproblem

Ordförandeord: Ibland blir jag kontaktad av journalister som undrar hur unga läkare ser på ditten eller datten. Inget konstigt med det. Det ingår i uppdraget som ordförande att föra SYLF:s talan och det är såklart glädjande att vi blir tillfrågade om aktuella sjukvårdspolitiska händelser. Det tyder på att det vi unga läkare tycker och tänker spelar roll. Men vad SYLF:s ordförande har att säga om det ena eller det andra är kanske inte det mest intressanta alla gånger. Däremot – vad säger den unga läkarens personliga berättelse om situationen? Inte sällan ber journalisten mig om hjälp med att få kontakt med en ung läkare, som med sin personliga berättelse kan exemplifiera det som journalisten rapporterar om. Både SYLF och jag själv har ett stort nätverk av kollegor. Att hitta en ung läkare som vill låta sig intervjuas borde vara hur lätt som helst. Eller? Otaliga gånger har jag behövt återkomma till journalisten och säga: “Jag är ledsen. Flera kollegor har hört av sig och berättat om precis det du vill rapportera om, men ingen av dem vågar ställa upp på en intervju.”

Din rätt att prata med journalister är grundlagsskyddad. Offentligt anställda och anställda i privat verksamhet inom vård och omsorg, som är offentligt finansierad, omfattas av meddelarskydd, ett förbud mot repressalier. Meddel­arskyddet utgörs i sin tur av efterforskningsförbudet och källskyddet. Din arbetsgivare har alltså ingen rätt att efterforska vem som har lämnat upp­gifter till media. Journalisten du pratar med är dessutom skyldig att skydda din identitet.

Så varför vågar vi unga läkare inte, trots ett robust skydd i självaste grundlagen, berätta om oegentligheter som vi stöter på i vårt yrke? En del av svaret hittar vi i SYLF:s senaste rapport om tystnads­kulturen i vården. Nästan 60 procent vittnar om att de valt att inte påpeka felaktigheter av rädsla för att hindras i sin yrkesprogression. Det är helt oacceptabla siffror. Och anledningar! Dessutom visade det sig vara betydligt vanligare att man inte vågar påtala problem om man arbetar för en offentlig arbetsgivare. Kan det ha att göra med att maj­oriteten av AT- och ST-platser hittas inom offentligt driven vård?

Siffrorna är skrämmande, men tyvärr är jag inte förvånad. Så många avvikelse­rapporter som jag själv har skrivit och fått svaret: ingen åtgärd. Så många lunchdiskussioner med kollegor där vi frustrerat konstaterat att hur man än försöker förbättra saker, för både patienternas och personalens skull, möts man inte sällan av svalt engagemang från ledningens sida. Till slut ger man upp. Att larma om missförhållanden borde göra arbetsgivaren tacksam. Det ska under inga omständigheter påverka progressionen i yrket.

Att ett tidningsreportage eller TV-inslag om unga läkares situation till slut inte blir av är väl tråkigt. Vi i SYLF vill såklart att unga läkares villkor ska lyftas. Men att säga att det är ”tråkigt” att underläkare inte vågar prata med journalister är en underdrift. Det är mycket värre än så. Det är ett demokratiproblem. •