När blir jag avslöjad?

Att tvivla på sig själv och sina förmågor till den grad att man upplever sig som en bluff, är faktiskt rätt vanligt. Fenomenet är internationellt känt under beteckningen imposter syndrome, men kallas på svenska för bluffsyndromet. Det är ingen ved­ertagen diagnos, men en del forskning har gjorts på området. Även om resultaten spretar och det inte går att uttala sig tvärsäkert om hur många som är besvärade, tros upp emot 82 % av befolkningen drabbas vid något tillfälle under livets gång.

”När fenomenet uppmärksammades på 70-talet beskrevs det som något som högpresterande kvinnor drabbades av. Idag, när vi tittar på syste­m­atiska översiktsartiklar, ser vi att både män och kvinnor drabbas i ungefär lika stor utsträckning. Däremot ser vi att det är vanligare bland minoriteter av olika slag, särskilt etniska minoriteter. Att vara i minoritet på en arbetsplats kan oavsett orsak, skapa en känsla av utanförskap och därifrån finns det sedan ett samband med att uppleva bluff­syndromet i högre utsträckning”, berättar Suzan Mobarke Hall.

Hemligt!

Bluffsyndromet präglas av att man känner att man inte passar in i sitt sammanhang. Man för­tjänar inte den uppskattning man får och framgångar förklaras bäst av yttre omständigheter: tur, duktiga patienter eller hjälpsamma kollegor. Motgångar och misstag förklarar man med inre faktorer: att man är slarvig, inte duger till eller inte har ansträngt sig tillräckligt. Typiskt är att den drabbade gör stor skillnad mellan yttre omständigheter och inre egenskaper beroende på om man möter framgång eller motgång. Att hemlighålla tankarna blir viktigt för individen.

”För en person som lider av bluffsyndromet blir det centralt att hemlighålla tankarna för omgivningen så att man inte avslöjar sig. Men det hjälper ofta att ha ett bollplank som kan normalisera och vali­dera känslorna.”

För en person som lider av bluffsyndromet blir det centralt att hemlighålla tankarna för omgivningen så att man inte avslöjar sig

Ett problem som kan komma och gå

Att vara perfektionistiskt lagd, ha låg tilltro till sin förmåga att hantera specifika situationer och luta mer åt en neurotisk än en emotionellt stabil personlighet, är inre faktorer som har visat sig ha ett samband med bluffsyndromet. Att befinna sig i en social kontext som präglas av hård konkurrens, dålig acceptans för att fel kan inträffa eller att vara i minoritet på arbetsplatsen, är yttre faktorer som kan bidra till att man drabbas. Vidare berättar Suzan Mobarke Hall att det sällan är ett konstant tillstånd, utan snarare kommer och går genom livet.

”Oftast handlar det just om framgång eller förändringar av olika slag gällande karriären. Det kan paradoxalt nog triggas i gång när man uppnår framgång, såsom att få ett jobb eller uppmärksammas för sina prestationer. Man ifrågasätter om det är korrekt eller känner att man måste be­visa sig själv. Man kanske får ta mer ansvar, eller ställs inför en plötslig utmaning som gör att rutinerna rubbas. Det kan också förklara varför det kan komma och gå i olika åldrar trots att man kanske tänker att mer erfarenhet bör göra att man blir mindre osäker på sig själv.”

Strukturera om tankarna

Även om det förr var en vedertagen sanning att högpresterande individer var de som drabbades kan man i modern forskning inte hitta någon särskild yrkeskategori som skiljer ut sig. Fenomenet återfinns i alla branscher och på samtliga nivåer inom organisationer. Däremot har man sett ett negativt samband mellan bluffsyndromet och stigande ålder.

I underläkares vardag återfinns många av de yttre faktorer som utgör en grogrund för att bluff­syndromet ska kunna slå rot: högt tempo, vetskap om att fel kan få katastrofala följder och hård konkurrens om utbildningstjänsterna. Suzan Mobarke Hall delar med sig om vad man själv kan göra om bluffsyndromet fått fäste.

”Börja med att ringa in vad du har för föreställningar om dig själv som är negativa. Samla sedan in bevis för och emot varför du skulle vara en bluff eller inkompetent. Fokusera på objektiv information istället för subjektiva tolkningar. Många brukar då upptäcka att det finns många bevis som talar emot och det kan påverka hur du tänker om dig själv.”

”Ett annat sätt att ifrågasätta sina föreställningar är att fundera över vad man hade sagt till en nära vän som sa så här om sig själv. Troligtvis hade man ju inte varit lika hård mot den personen. Man måste ändra sitt sätt att prata om sig själv och med sig själv. Inom psykologin kallas det för kognitiv omstrukturering.”

Exponering

Tyvärr kommer man inte alltid hela vägen med tankens kraft. Att utsätta sig för saker man upplever som obehagliga, även kallat exponering, kan bli nödvändigt för att komma till rätta med känslorna.

”Ju fler gånger vi utsätter oss för något vi tycker är jobbigt, desto snabbare kommer obehagskänslan att klinga av. Det hjälper dig att komma till nya insikter om dig själv när du klarar av att stå ut med obehaget. Det är kanske också utvecklande och inte så farligt som du trodde?”

Exponering innebär att man gradvis och kontrollerat utsätter sig för det som känns jobbigt genom att börja med de situationer som känns lättast och sakta arbeta sig uppåt. För bluffsyndromet kan det exempelvis handla om att be om hjälp, feedback, berätta om ett misstag man har begått, söka ett jobb som du inte tror att du kan få, be om mer ansvar eller dela med sig av sin åsikt.

Vad hade du sagt till en vän som sa så här om sig själv?

Öppenhet viktigt för effektiviteten

Arbetsgivaren har det primära ansvaret för den psykosociala arbetsmiljön. Om man vänder blicken från individen och i stället riktar uppmärksamheten mot yttre faktorer på arbetsplatsen verkar graden av öppenhet inom organisationen spela roll för måendet och effektiveten bland medarbetare. Att de anställda känner sig trygga med att uttrycka sig utan att bli avvisade eller straffade främjar både verksamheten och individen. 

”Det kallas också för psykologisk säkerhet. Inom hälso- och sjukvården har det visat sig vara särskilt viktigt att anställda vågar uttrycka obekväma åsikter, ge feedback och dela med sig av misstag för att ett arbetslag ska vara välfungerande och effektivt.”

Det finns hjälp att få

Det finns ännu inte någon klarlagd biologisk mek­anism varför bluffsyndromet uppstår. Människor präglas generellt av att lättare ta till sig negativ feedback än positiv. Det kan ha haft fördelar evolutionärt, då utstötning från gruppen var förenat med livsfara. Neurokemiska teorier som berör test­o­steronnivåers samband med individens grad av självförtroende och ökad aktivitet i HPA-­axeln har lagt fram, men ingen korrelation har kunnat bekräftas. Psykolog Suzan Mobarke Hall rekommenderar att man söker hjälp om det utgör ett stort problem i vardagen.

”Jag tänker att man kan börja med att kartlägga det för egen del, läs på, vad känner du igen dig i? Påverkar det din tillvaro ska du hellre söka hjälp tidigare än senare. Kanske till och med i förebyggande syfte? Det kan komma och gå under livets gång och du kanske inte märker av det när du befinner dig i en bra period. Men det finns risk för att det kommer tillbaka.”

”Jag skulle slå ett slag för att prata med en legitimerad person för att få en bedömning av huruvida det är det primära problemet, så att det inte uppstått sekundärt till en depression eller på grund av ångest. Det finns många som jobbar med det här, men marknaden är inte alltid reglerad. Hjälp finns att få via vårdcentralen, företagshälsovården eller privat.”

Acceptera mera!

Kanske är bluffsyndromet någon allmänmänskligt med tanke på hur många som verkar brottas med den typen av känslor någon gång? Suzan Mobarke Hall vill se mer normalisering och acceptans inför känslorna.

”Många gånger när personer kommer till mig med bluffsyndromet så säger de att de aldrig mer vill känna ångest på det här viset. Att helt och hållet bli av med ångest är tyvärr inte ett rimligt mål att ha. Att förändra tankeinnehåll genom kognitiv omstrukturering kan göra att man blir av med snedvridna föreställningar och dämpar negativa känslor, men bluffsyndromet kan ändå göra sig påmint då och då. Det är därför viktigt att även arbeta med acceptansstrategier och inse att vi inte alltid kan förändra negativa upplevelser som ångest, oro eller rädsla. Acceptans handlar i det här fallet inte om att ge upp, utan om att acceptera känslor och situationer precis som de är utan att värdera och döma det du känner, tänker och upplever.” •

Minska bluffsyndromets omfattning

• Prata med någon du känner förtroende för.
• Våga ifrågasätta om din negativa uppfatt-ning om dig själv verkligen stämmer.
• Vad hade du själv sagt till en vän som var i din situation och så såhär om sig själv?
• Exponera – gör sådant som tar emot. Be om feedback, hjälp eller dela din åsikt.
• Acceptera – att helt och hållet bli av med ångesten går sannolikt inte.