Krisen är här och nu

Ett temanummer om kris satte igång tankarna. Vilken kris? Det finns så många. Miljön? Sjuk­vården? Politiken? En pandemi som avlöstes av ett krig. Orkar vi? Vande sig de styrande vid att det alltid går att göra lite till?

Krisen i sjukvården är sedan länge vardagsmat. Fram till valet i år skapade Stockholms sjukvårdsuppror oförtröttligt uppmärksamhet kring det krisartade läget i vår huvudstad. Sjukhus efter sjukhus har larmat och vi har vant oss vid att se vitklädd personal posera med armarna i kors framför ännu en överbelastad akutmottagning. Hinner de vitklädda nu gå på toaletten?

Tugga sin lunch? Under pandemin var stabsläge det nya normala. Presskonferenserna berättade om kris och ständiga, nya nödlösningar. Vande sig de styrande vid att det alltid går att göra lite till? Stängda vårdplatser och bristen på sjuksköterskor har inte undgått någon. Bristen på specialistläkare har lyfts gång på gång men har budskapet nått fram? Vet politiker och allmänhet att bristen på specialistläkare är stor överallt och inte bara på landets vårdcentraler? Nog skulle de förstnämnda satsa mer på utbildningstjänster annars? Bristen på läkare som träffar patienter, hand­leder, utbildar och bemannar årets alla jourpass har skapat en arbetsmiljö där regionens erbjudande om friskvård eller föreläsningar om återhämtning känns verklighetsfrånvänt istället för generöst. När tiden inte räcker till kan upprepade uppmaningar om att gå på föreläsningar om krisberedskap ignoreras även av den som är verksam på en liten ö med ett krig inte långt borta. Krisen är här, inte i framtiden. 

Vande sig de styrande vid att det alltid går att göra lite till?

Vi har emellertid en skyldighet att lyfta blicken från vardagen. Som läkare har vi en röst, en röst som också kan göra oss utsatta. Förstämningen låg tung när Ing-Marie Wieselgren dog genom ett misstänkt terrorbrott med politiska förtecken under årets Almedalsvecka.* Händelsen var svår att värja sig från ur såväl kollegialt som politiskt perspektiv. Vi har därefter sett slutet av en valrörelse som skapat nya avstånd och orosmoln i det politiska landskapet. Begränsad rätt till tolk är ett av förslagen som har väckt motstånd efter regeringsskiftet. Vi vet alla att det finns rasism inom vården, både när det gäller personal och patienter. Riskerar den nu att i högre grad cementeras? Normaliseras? Banaliseras? Låt oss hoppas att jag har fel.

Omvärlden ter sig vara någon annans problem i en tid när miljön borde vara högst på agendan. Inom sjukvården är negativ miljöpåverkan inget nytt. Finns det rimliga alternativ till dagens hantering av sjukvårdsmaterial? Är engångsmaterial det enda alternativet i så många fall som idag? Hur påverkar tillverkningen av våra läkemedel miljön på andra sidan jorden? Hur ser villkoren ut för arbetarna? När får vi se miljömärkning på läkemedel? När kostnadseffektiviteten beräknas för läkemedel tas idag ingen hänsyn till miljön. När kan jag som konsument välja att betala mer för att inte låta min huvudvärk förorena vattendrag i andra länder? På Gotland är vattenfrågan ständigt närvarande, både i det dagliga livet och genom följetongen kring Cementa. Har de som tillverkar våra läkemedel makten att slåss för sitt dricksvatten?

Så, orkar vi se kriserna i sjukvården, i politiken och i miljön samtidigt? Orkar vi kämpa för våra kollegors skull samtidigt som vi går en osäker framtid till mötes? Skamset ber vi om ledigt för fackligt arbete när vi vet att det finns schemaluckor att fylla. Slutligen, orkar läkaren som väntat i flera år på AT- och ST-tjänster ta risken att förlänga sin väg till specialist ytterligare genom ett engagemang som sträcker sig utanför de dagliga måstena?

Det är retoriska frågor – vi har inget val. •

^{*När texten skrevs hade åtal väckts för misstänkt terrorbrott.}